Utbildningen startar

Vi är nu på ön Munda och allt är bara bra. Väl mottagna och nu förberedda att idag börja utbildningen. Över 50 deltagare har kommit till utbildningen från öar runt om Western Province. Munda är en mycket liten ö, men ändå ett centrum i området. Alla är oerhört glada över Svenska kyrkans närvaro här.

Vi anpassar oss till lokala förhållanden aven om kriser just nu trappas på varandra. Parlamentets talman har dött, en naturlig död, och hand stoft förs nu runt på öarna och det blir avbrott i morgon på kursen för att närvara vid hans lit de parad. I går kväll under öppningsceremonin kom beskedet att den omtyckte tidigare utbildningsministern också har dött, en naturlig död. Så det är mycket som ska tas om hand av lokalbefolkningen.

Våra kommunikationer med omvärlden är starkt begränsade, vilket gör att vi inte har tillgång till telefon. E-post är mycket begränsat så det är inte säkert att vi har möjlighet att läsa e-post.

Landat på Salomonöarna

Vi har nu landat på huvudön Guadalcanal på Salomonöarna. Efter 30 flygtimmar var det skönt att sätta ned fötterna på landbacken. Vi blev mötta av vår lokale kontaktperson, Man Dat Young från Fijiöarna, som är ACT Internationals regionale representant i Stilla havet.

Stillahavsområdet utgör en tredjedel av jordens yta, så jag sa till Young "Du är en mäktig person". Vi är nu i huvudstaden Honaria till i morgon, söndag. Då far vi med små plan och små båtar till öarna längst väster ut, mot gränsen till Papa Nya Guinea. Det är det området där jordbävningen och tsunamin gjort värst skada. Vi kommer att koncentrera oss på att under fyra veckor utbilda ledare i kyrkor och samhälle i krishantering, särskilt i psykosocialt arbete.

Vi planerar och förbereder oss. Men vi har också tillfällen att lära känna öarna och människor. Nya intryck hela tiden och det känns som en helt annan värld än vår egen. Människorna verkar ha en stillsam närvaro i allt de gör. Ingen verkar ha bråttom. Det är tyst, lugnt och sansat och väldigt informellt.

Det är skönt att gå i shorts, tunn skjorta och sandaler i det heta och fuktiga tropiska klimatet.

Vi äter exotiskt frukt och fisk i all de former och vi bor på ett enkelt hotell där vi kryper ner under malariamyggnäten när vi lägger oss. Det är kul att se människorna en vanlig lördag, särskilt på den stora marknaden i Honarias centrum vid stranden. I stort sett alla bär på en liten väska runt halsen, som hänger på magen. Oftast är väskorna gjorda av tunna palmblad.

De flesta människorna är mycket mörka av afrikanskt ursprung. Men vi ser alla utseenden, också asiatiska och europeiska. Här handlar det om öar och laguner. Här frågar man varandra om vilken lagun man kommer i från. Det som ändå gör mest intryck, det är hur stort Stillahavsområdet är. Salomonöarna är på bredden som Europa är från väst till öst.

I morse stod vi tillsammans med Young och tittade ut mot grannöarna och då berättade Young att det skulle ta en halv dag att åka båt ut till dem.

Äntligen Honaria

Nu har vi anlänt till Honaria och allt är väl. Vi har blivit mötta av en representant från Salomonöarnas kristna råd och ska strax på ett möte med generalsekreteraren i rådet.

Vi stannar i Honaria till måndag, sedan färdas vi till ön Gizo. Vi är glada över att få en relation mellan Svenska kyrkan och Stillahavsområdet - som utgör 36% av jordens yta.

Framme i Brisbane

Skönt trötta landade vi i Brisbane, Australien, efter 27 flygtimmar. Jag hade trott att det skulle vara värre efter så många timmar på flygplan. Men det underlättade med filmer, musik, malaysisk mat och trevligt sällskap.

Marianne och jag pratade en hel del om uppdraget som ligger framför oss. Vi gjorde också nya bekantskaper: unga Julia som bor i Melbourne, men varit och besökt sin födelsestad Kiev i Ukraina, samt det unga indiska paret från Punjab som nu var på sin immigrationsresa till Australien. Nu sitter vi i den täta morgontrafiken på väg till flygplatsen i Brisbane för incheckning hos Solomon Islands Airlines.

Resfeber

Har du resfeber frågar flera. Javisst har jag resfeber. Mycket att tänka på. Planera, packa och skaffa sig kunskap om Salomonöarna.

Jag har gått igenom vårt uppdrag och kan bl. annat läsa att 12 000 människor är drabbade i det område dit vi ska. Det nationella katastrofsamordningskontoret i Salomonöarna har bekräftat att 52 människor omkom vid tsunamin och att drygt 900 hem har förstörts.

Olika organisationer har i katastrofens akutfas bistått med det mest nödvändiga: mat, vatten, tält och redskap för hushåll, jordbruk och fiske. Förutom att kyrkor i regionen har bistått med hjälp finns också Röda korset, Oxfam, Rädda Barnen och World Vision på plats.

Nu blir det vår utmaning att tillsammans med lokala kyrkor bistå med psykosocial krishantering.

Inför resan är det festligt när jag träffar andra. Jasså, ska du till Salomonöarna, vad härligt, säger de flesta. Sen när jag berättar om vår uppgift så möts jag av förståelse. Många, precis som jag själv tills för en vecka sedan, känner inte till Salomonöarna. Men jag noterar att några har en rik kunskap om öarna. Bland annat unge Rikard som jobbar i en elektronikaffär i Helsingborg. När jag var inne i affären och skulle köpa en adapter kom vi in och pratade om Salomonöarna. Och visst kände han till det. Hans specialintresse är andra världskrigets historia och han kände till historien om sjöslag kring öarna mellan Japan och USA, bland annat att det var där, nära ön Guadalcanal, som f.d. presidenten John F. Kennedy blev sänkt med sin patrullbåt.

En annan, arbetskamraten Petter, berättade om sitt specialintresse, saltvattensakvarier, och för honom låter det ju helspännande med Söderhavet. Jag lovade honom att jag särskilt ska studera havet, korallreven och fiskarna. Tyvärr har ju jordbävningen och tsunamin i början av april medfört stora skador på korallreven vilket gjort att de ekologiska systemen havererat. Till problem för miljön, men också för människorna som är beroende av havets tillgångar.

Ikväll är jag på Arlanda för att vi tidigt imorgon bitti flyger till Amsterdam för vidare färd mot Stilla havet.

På väg till Söderhavet

När jag blir uppringd för ett krisuppdrag så är det oftast överraskande också så nu när jag för en dryg vecka sedan blev uppringd av Lutherhjälpen. Det gällde en förfrågan om att åka till Salomonöarna. Landet drabbades i början av april av en tsunami efter en kraftig jordbävning i havet söder om öarna.

Nu är jag förberedd att åka tillsammans med Marianne från Östergötland, en erfaren kollega i Lutherhjälpens krispool. På onsdag flyger vi via Amsterdam, Kuala Lumpur i Malaysia, Sidney och Brisbane i Australien till huvudstaden Honaria på Salomonöarna. Vårt mål är tre öar, mot gränsen till Papa Nya Guinea, som drabbades värst av tsunamin. Öarna heter Gizo, Ranunga och Simbo.

Vi ska utföra vårt uppdrag för ACT International, de internationella kyrkornas katastrofnätverk. Vår samarbetspartner på Salomonöarna är landets kristna råd SICA (Solomon Islands Christian Association).

Vårt huvuduppdrag är att utbilda utbildare i psykosocial krishantering och mer i detalj ser det så här ut i vår uppdragsbeskrivning:
- To assess the level of trauma that exists in the affected communities.
- To provide debriefing to the participants who were affected by the tsunami
- To prepare and provide trainer of trainers to pastors/community workers.
- To provide future projections for trauma counselling needs
- To observe /assess and make suggestions in one community intervention on traumacounselling.

Nu är det full fart med förberedelser, vaccinationer, utrustning och att lära sig mer om Salomonöarna och dess människor.

Jag kan åka tack vare att jag får tjänstledigt från mina generösa arbetsgivare Klippans och Åstorps kommuner, där jag till vardags arbetar som kris- och säkerhetssamordnare.

Den 25 juni är vi tillbaka i Sverige igen med nya erfarenheter och kunskaper från en världsdel som hittills har varit okänd för mig.