Fortsättning ur dagboken - 15 maj 1999

Jag måste berätta en kul historia. Sent igår kväll, trött och hungrig, hamnade jag och min fine svenske kollega Hans på en restaurang. Läget var så att vi var i akut behov av läkare till ett flyktingläger idag. Vid bordet bredvid satt fyra amerikanare och jag kunde uppfatta att de var Flying Doctors of USA. Jag frågade om vi kunde få hjälp av ett par läkare och de utlovade snabbt att vi skulle få hjälp.

Sedan började det spännande. En av dem, David Pryor, var amerikansk senator och före detta guvernör för Arkansas. Det visade det sig att de satt på mediciner som de ville ge till en seriös organisation som jobbar långsiktigt. Det blev några öl och efter förhandlingar på nattkröken så hade vi fått ta emot livsviktiga mediciner värda mer än en miljon kronor. Medicinerna ska vi nu överföra till ett polskt fältsjukhus som vi har på ett flyktingläger. Dessa medicinerna kommer att bli till stor glädje och nytta för många flyktingar.

Trycket i arbetet är stenhårt. 50 000 flyktingar ska flyttas från norra Albanien söderut. Myndigheterna fruktar att serbiskt artilleri kommer att börja skjuta in i norra Albanien. I grannlandet Makedonien är också trycket väldigt hårt. 10 000 flyktingar kommer dit per dygn och landet kan inte ta emot fler. Vi anar att flyktingar också kommer att komma hit från Makedonien.

Säkerhetsläget är oroande, vi får inte arbeta helt ostörda. En av kollegorna blev igår fråntagen sin jeep under vapenhot. Han undkom lätt chokad. Men vi jobbar på. Det finns inget att tveka om, det är bara att ligga i.

Fortsättning ur dagboken - 7 maj 1999

Det har varit ännu en sömnlös natt. Dels på grund av alla intryck, dels på grund av B52:ornas inflygningar mot bombmål i Jugoslavien men främst på grund av ilska och frustration. Igår var en dag då det mesta gick åt skogen. Som jag har skrivit så jobbar vi här i ett kaotiskt och laglöst land. Vi har aldrig någon aning om vem som bestämmer. Vem är regering, vem är maffia, vem styr vad? Vi är inne i en period där vi har svårt att hitta platser för nya läger, bland annat på grund av att olika maffiagäng hotar med våld om det kommer in flyktingar i vissa områden.

Visst fanns det någon ljusglimt igår. En var att vi har fått ett polskt fältsjukhus att samarbeta med. Det är ett gäng rutinerade läkare, sköterskor och brandmän från polska räddningsverket. Mycket professionella och samarbetsvilliga och med all modern utrustning som behövs i ett katastrofläge. Chefsläkaren har förresten sin medicinska katastrofutbildning från Karolinska Institutet. Men ljusglimten byttes i mörker, när det polska gänget under en transport kom till en svår trafikolycka. En ung flyktingpojke hade fått svåra skallskador och behövde omgående opereras. De polska räddningslaget gjorde så mycket som möjligt på plats, tog sedan pojken i egen ambulans för operation vid sjukhuset i Tirana. Men tro det eller ej. På sjukhuset vägrade man ta emot pojken, då han var flykting. Pojken dog.

Visst blir man förbannad, förbannad och ledsen. Svär gör jag aldrig i fina rum, men här befinner vi oss i ett helvete och de vanliga orden räcker inte till. Jag har aldrig i mitt liv sett så frustrerade räddningsarbetare, som i sitt jobb blir hindrade av ren djävulsk rasism. Och här i Balkan finns mycken rasism mellan olika folkgrupper. Så just nu är vi ett gäng katastrofarbetare som är ledsna, ilskna och frustrerade. Men det är nog bara bra. För det får adrenalinet igång rejält och det behöver vi, för idag tar vi emot fler flyktingar.

Vår egen säkerhetssituation är svår, ytterligare en av våra medarbetare har blivit rånad på sin jeep under vapenhot. Inte särskilt roligt och det betyder att vi skärper vårt säkerhetstänkande ytterligare.

Dagbok från Kosovo 1999

Under våren och sommaren 1999 var jag utsänd av Svenska kyrkan/Lutherhjälpen och kom att arbeta för ACT International (de internationella kyrkornas katastrofarbete). Syftet med arbetet var att ge humanitärt bistånd till kosovoalbanska flyktingar som tog sin tillflykt till Albanien. Jag arbetade med lägerledning, psykosocialt arbete och sjukvårdsamordning.

Det var förstås massor som hände och jag var med om många saker. Jag mötte många intressanta människor och under tiden jag var i Albanien skrev jag dagbok. Idag när Kosovo utropar sin självständighet kan det vara intressant att titta tillbaka i min dagbok.

Så här skrev jag i början av maj 1999. Läget kan kort och gott uttryckas med ett ord: KAOS. Det här kan man verkligen kalla en katastrof. Tillsammans med ett arbetslag är jag i full gång med att akut etablera bra, beboeliga flyktingläger som ska kunna fungera i ett år.

Det vi nu prioriterar är att flyktingarna får hyffsade läger att bo i. Och det handlar om 400 000 flyktingar. Utan försköning kan man beskriva arbetssituationen som ett helvete - det är ett krig som pågår och som drabbar hela Balkan.

Vi jobbar under väldigt tuffa förhållanden, i ett laglöst land med korrumperad statsmakt och inflyktelserika maffiagäng. Här gör man som man själv vill. Albanerna är själva drabbade av 50 års stenhård diktatur och av fattigdom. Men de är vänliga, generösa och gästvänliga.

Kosovoflyktingarna är svårt traumatiserade, trötta efter att ha varit på flykt i veckor. De saker de berättar får mig helt enkelt att kräkas.

Arbetsdagen börjar 7.30 på morgonen och går sen i ett till kl 18.00. Den enda avkopplingen är mat på en restaruant på kvällen. Den psykosociala omsorgen om mig själv blir då ett par glas vin. På dagen är det bara mineralvatten som gäller. Litervis. Klädseln är graningekängor, t-shirt och ärmlösa västar med många fickor där allt förvaras: dollar, papper, pennor, vattenflaskor och allt det som behövs för dagen.

Jag har det bra. Jag har valt det här. Jag jobbar i ett stort, fint arbetslag med engelsmän, danskar, norrmän, amerikaner och lokalanställda albaner. Fastän det är katastrof så är det totala katastrofarbetet som görs av alla organisationer under kontroll. Och här finns alla: Röda Korset, FN, Flying doctors of USA, Räddningsverket, polska brandmän, italienska alpräddare, tyska poliser och dessutom alla NATO-militärer.

Det är spännande och utmanande, och naturligtvis förändras jag. Mötet med krigets offer gör mig mycket, mycket ödmjuk.