Det har varit ännu en sömnlös natt. Dels på grund av alla intryck, dels på grund av B52:ornas inflygningar mot bombmål i Jugoslavien men främst på grund av ilska och frustration. Igår var en dag då det mesta gick åt skogen. Som jag har skrivit så jobbar vi här i ett kaotiskt och laglöst land. Vi har aldrig någon aning om vem som bestämmer. Vem är regering, vem är maffia, vem styr vad? Vi är inne i en period där vi har svårt att hitta platser för nya läger, bland annat på grund av att olika maffiagäng hotar med våld om det kommer in flyktingar i vissa områden.
Visst fanns det någon ljusglimt igår. En var att vi har fått ett polskt fältsjukhus att samarbeta med. Det är ett gäng rutinerade läkare, sköterskor och brandmän från polska räddningsverket. Mycket professionella och samarbetsvilliga och med all modern utrustning som behövs i ett katastrofläge. Chefsläkaren har förresten sin medicinska katastrofutbildning från Karolinska Institutet. Men ljusglimten byttes i mörker, när det polska gänget under en transport kom till en svår trafikolycka. En ung flyktingpojke hade fått svåra skallskador och behövde omgående opereras. De polska räddningslaget gjorde så mycket som möjligt på plats, tog sedan pojken i egen ambulans för operation vid sjukhuset i Tirana. Men tro det eller ej. På sjukhuset vägrade man ta emot pojken, då han var flykting. Pojken dog.
Visst blir man förbannad, förbannad och ledsen. Svär gör jag aldrig i fina rum, men här befinner vi oss i ett helvete och de vanliga orden räcker inte till. Jag har aldrig i mitt liv sett så frustrerade räddningsarbetare, som i sitt jobb blir hindrade av ren djävulsk rasism. Och här i Balkan finns mycken rasism mellan olika folkgrupper. Så just nu är vi ett gäng katastrofarbetare som är ledsna, ilskna och frustrerade. Men det är nog bara bra. För det får adrenalinet igång rejält och det behöver vi, för idag tar vi emot fler flyktingar.
Vår egen säkerhetssituation är svår, ytterligare en av våra medarbetare har blivit rånad på sin jeep under vapenhot. Inte särskilt roligt och det betyder att vi skärper vårt säkerhetstänkande ytterligare.
No comments:
Post a Comment