Stort grattis till Ellen Johnson Sirleaf, Leymah Gbowee and Tawakul Karman. Jag är stolt att fått lära känna Ellen och Leymahs land. Ett underbart land med ett härligt folk som under många år genomlevde ett fruktansvärt krig. Men ett folk som tog sig samman och skapade fred och försoning.
Jag bodde granne med Ellen Johnson Sirleaf och kunde varje morgon se henne ge sig iväg till ett hårt valarbete för att bli demokratiskt vald som Afrikas första kvinna som president. Leymah Gbowee var en aktivist en den stabila fredsrörelse som växte fram ur gräsrötterna och jag är stolt att bland andra Svenska kyrkan och ACT Alliance stödde detta arbete. Jag var själv delaktig som samordnare för ACT-alliansens arbete i krigsslutet när vi förutom humanitärt bistånd också bistod med freds- och försoningsarbete. Så här skrev jag i min dagbok den 3 april 2004:
"Igår medverkade jag i en utbildning för lärare. Utbildningen var anordnad av lärarnas fackförbund och en av de kyrkliga organisationerna i Monrovia. Det var helroligt. Särskilt när vi i ett grupparbete skulle prata om stressorer, saker som stressar oss. Först var det alldeles tyst i grupperna sedan kom deltagarna igång och det var ingen ände på samtalen. När vi kom till momenten om att hitta positiva lösningar var det ingen hejd på skratten och glädjen var stor när deltagarna upptäckte att det finns lösningar på saker och ting. Glädjen var också stor att upptäcka igenkännandena av problem som också fanns hos andra. Det som slog mig mest var att de inte har haft möjlighet att prata om det som är frustrerande och svårt. Nu när de kan göra det, så får människor också en möjlighet att lösa sina problem.
Under sena eftermiddagen hade jag ett möte med en kvinna, Miatta, som leder arbetet med rådgivning för våldtagna kvinnor. Miatta ville att jag skulle lyssna och hon ville dela med sig av sin egen stress och otillräcklighet. Miatta dukade fram nybakat bröd och glas med juice. Egentligen är Miatta jordbrukstekniker, men har under de senaste åren av krig blivit engagerad för att stödja våldtagna kvinnor. Hennes organisation CCC (Concerned Christian Community) arbetar uthålligt bland våldtagna flickor och kvinnor. Miatta kom att berätta om ett fall som gör att hon känner sig otillräcklig.
Förra året mötte Miatta en kvinna som blivit grovt våldtagen. Rebellsoldater kom in i kvinnans bostadsområde, sköt hennes son till döds i tinningen med ett pistolskott. Soldaterna våldtog sedan henne på gatan och lämnade henne förnedrad, trasig och ensam. Den våldtagna kvinnan tog sin tillflykt ut i bushen. Miatta hittade henne där men kunde inte få någon kontakt med henne. Kvinnan som förlorat sin älskade son var helt apatisk. Jag frågade Miatta vad hon gjorde då? Jo, sa hon, jag la kvinnans huvud mot mitt bröst och där fick hon ligga länge. De började träffas mer regelbundet och när de träffades de första gångerna kunde Miatta och kvinnan inte prata, men Miatta la alltid kvinnas huvud mot sitt bröst.
Efter några månader när kvinnan låg med sitt huvud lutad mot Miattas barm började kvinnan gråta oupphörligt. De fortsatte att träffas regelbundet och kvinnan började alltid gråta när hon fick lägga sitt huvud mot Miattas mjuka hud. Så småningom kunde kvinnan börja prata och till sist också bearbeta det hon upplevt. Nu är kvinnan med i aktiviteter som ger kvinnor som inte kan läsa och skriva möjlighet till sysselsättning.
I slutet av vårt samtal sträckte Miatta fram brödfatet och bjöd mig på det nybakade brödet och berättade att brödet var bakat av den kvinna som hon så länge engagerat sig för. När vi smakade på det goda brödet såg jag ett stort leende och en glimt i ögat hos Miatta".
No comments:
Post a Comment