Saturday, 22 March 2008
Tuesday, 11 March 2008
Fortsättning ur dagboken från Kosovo
En morgon i maj 1999
Jag har precis druckit mitt morgonkaffe och har känt efter hur jag mår. Jag mår bra, börjar känna att jag har kommit bra in i arbetet. Känner mig mycket trött och faktiskt så är jag lite ledsen därför att jag aldrig har varit i en situation där jag sett så lite hopp.
Men det främsta känslorna jag känner är kontraster, kontraster av alla de slag.
• Kontrasten av att i lugn och ro dricka mitt morgonkaffe samtidigt som jag vet att tusentals flyktingar vaknar till en dag då de får hålla till godo med att dricka och äta det andra har valt. Samtidigt som jag vet att tusentals flyktingar just nu står i långa köer till torrdassen i flyktinglägren.
• Kontrasten av att fundera hur B52-piloterna känner just nu efter att ha landat. Efter att ha suttit på 10 000 meters höjd bakom världens finaste elektronik och tryckt på avfyrningsknapparna. Samtidigt som de aldrig varit på marken och sett de rädda och apatiska barnen. Känt lukten av skit och höra människor förtvivlade berättelser.
• Kontrasten av gårdagskvällens promenad med en vacker fransyska* , med doften av härlig kvinnlig fransk parfym. Känslan av kvinnlig fägring, samtidigt som vi på promenaden såg de danska flaggorna på stridsberedda danska NATO-stridsfordon som passerar oss. Soldaterna var beväpnade upp över öronen och med solglasögonen på i kvällsmörkret. En märklig syn för mig som brukar sammankoppla den danska flaggan med Tivoli, Tuborg och Dronningen.
• Kontrasten av att gå omkring med massor av dollarsedlar i fickorna, samtidigt som de rumänska zigenarbarnen rycker mig i armarna och tigger om mat.
• Konrasten av att känna att vi gör något bra och meningsfullt men samtidigt höra på kvällsnyheterna att flyktingarna fortsätter att komma in i tusental.
• Kontrasten av leva i ett sönderslaget, korrupt samhälle där myndighetsutövningen fungerar minst av allt. Ett samhälle som inte kan ta hand om sin egna. Var och en får klara sig själv. Samtidigt som jag läser att pappor i Småland ska få pappaledigt för älgjakt.
• Kontrasten av att mitt i allt elände ändå vara förälskad i detta märkliga land. Mitt i all hopplöshet ändå känna framtidstro.
• Kontrasten av att sakna familj och vänner samtidigt som jag känner en kallelse att vara här. Och i saknaden av er alla ändå ha möjligheten till e-postkommunikation.
* Fransyskan ifråga är samarbetspart kring psykosocialt krisarbete för barn.
Jag har precis druckit mitt morgonkaffe och har känt efter hur jag mår. Jag mår bra, börjar känna att jag har kommit bra in i arbetet. Känner mig mycket trött och faktiskt så är jag lite ledsen därför att jag aldrig har varit i en situation där jag sett så lite hopp.
Men det främsta känslorna jag känner är kontraster, kontraster av alla de slag.
• Kontrasten av att i lugn och ro dricka mitt morgonkaffe samtidigt som jag vet att tusentals flyktingar vaknar till en dag då de får hålla till godo med att dricka och äta det andra har valt. Samtidigt som jag vet att tusentals flyktingar just nu står i långa köer till torrdassen i flyktinglägren.
• Kontrasten av att fundera hur B52-piloterna känner just nu efter att ha landat. Efter att ha suttit på 10 000 meters höjd bakom världens finaste elektronik och tryckt på avfyrningsknapparna. Samtidigt som de aldrig varit på marken och sett de rädda och apatiska barnen. Känt lukten av skit och höra människor förtvivlade berättelser.
• Kontrasten av gårdagskvällens promenad med en vacker fransyska* , med doften av härlig kvinnlig fransk parfym. Känslan av kvinnlig fägring, samtidigt som vi på promenaden såg de danska flaggorna på stridsberedda danska NATO-stridsfordon som passerar oss. Soldaterna var beväpnade upp över öronen och med solglasögonen på i kvällsmörkret. En märklig syn för mig som brukar sammankoppla den danska flaggan med Tivoli, Tuborg och Dronningen.
• Kontrasten av att gå omkring med massor av dollarsedlar i fickorna, samtidigt som de rumänska zigenarbarnen rycker mig i armarna och tigger om mat.
• Konrasten av att känna att vi gör något bra och meningsfullt men samtidigt höra på kvällsnyheterna att flyktingarna fortsätter att komma in i tusental.
• Kontrasten av leva i ett sönderslaget, korrupt samhälle där myndighetsutövningen fungerar minst av allt. Ett samhälle som inte kan ta hand om sin egna. Var och en får klara sig själv. Samtidigt som jag läser att pappor i Småland ska få pappaledigt för älgjakt.
• Kontrasten av att mitt i allt elände ändå vara förälskad i detta märkliga land. Mitt i all hopplöshet ändå känna framtidstro.
• Kontrasten av att sakna familj och vänner samtidigt som jag känner en kallelse att vara här. Och i saknaden av er alla ändå ha möjligheten till e-postkommunikation.
* Fransyskan ifråga är samarbetspart kring psykosocialt krisarbete för barn.
Thursday, 6 March 2008
Fortsättning ur dagboken från Kosovo
25 maj 1999
Igår kväll flyttade Hans och jag in i en fin lägenhet 10 minuters promenad från huvudkontoret mitt i Tirana. Vi firade inflytten med att puffa på flotta cigarrer vi fått av ett amerikanskt reportageteam från TV-bolaget ABC. Det är mycket som är festligt här. Vi träffar alla slags människor från alla slags håll och vi får en väldigt fin gemenskap. Det handlar om att vi lever under samma förhållanden och vi är här för samma sak.
Vi håller på med åtskilliga saker samtidigt, etablerar nya flyktingläger samtidigt som vi utvecklar vårt huvudkontor. För varje dag som går blir vi fler i personalen - alla oerhört ivriga att jobba. I det första flyktinglägret vi byggt upp i Ndroq är det också intressant att se hur organisationen växer fram. Jag är lägeransvarig och tar flyktingar i anspråk för alla möjliga tjänster; ledning, administration, vattenförsörjning, sanitet, lagerhållning, sjukvård, dagis, äldreomsorg, brandförsvar, etc. Flyktingarna är villiga att hjälpa till, men det tar tid att vinna förtroenden. Många är svårt traumatiserade och är rädda för alla.
I Ndroq har vi byggt upp tält, vattensystem, sjukstuga, varulager med mat och hushållsartiklar och allt vad folk behöver för den närmaste tiden.
Lägret utvecklas sedan för att flyktingarna ska kunna bo där under upp till ett år i värsta fall. Vi får mycket beröm för vårt läger i Ndroq. Både flyktingar och journalister säger att det är bäst i Albanien. Det har uppmärksammats i amerikansk och tysk teve. Jag tror att en anledning är det starka nordeuropeiska inslaget i vår organisation. Ordning och reda och naturligtvis en frisk människosyn. Vi ser också bedrövliga flyktingläger där folk behandlas som om de vore boskap. I våra läger bor människor åtta stycken i varje tält. Varje tält får en egen gasolspis och eget husgeråd och mat så att man kan laga och äta när man vill i den lilla gruppen. På många flyktingläger är det centrala kokkök där flyktingarna får köa i timmar.
Vi jobbar samtidigt med att hitta nya lägerplatser. Just nu har vi fyra på gång i Mellanalbanien. Strax ska jag resa en timme norrut, till Lac, för att titta på en plats där vi skulle kunna ta emot 6 000 flyktingar. Jag reser tillsammans med två albanska miljöinspektörer som ska se på området och ge sitt godkännande. Det är inte lätt att hitta platser för flyktingläger. Det är alltid tre bekymmer; säkerhetsfrågor, miljöfrågor och ägandefrågor. Det finns en stor organiserad brottslighet och den vill inte ha flyktingar i närheten av sin verksamhet (narkotika och vapen).
Miljöproblemen är stora, bland annat finns det fullt av miljöfarliga utsläpp som kineserna lämnade efter sig när deras industrier föll samman. Ägandefrågorna är problematiska då 50 års kommunistdiktatur vände upp och ned på dessa frågor.
Några rader, några timmar senare. Jag har nu varit i Lac och tittat på en ny lägerplats. Ett bra område som kan utvecklas - men tyvärr också ett trist område. Det tänkta lägret ligger bredvid en gammal nedlagd kinesisk kemisk fabrik. På vägen hem, söderut, mötte vi kolonner av stridsberedda amerikanska marinkårstrupper med raket- och robotvapen - och vi undrade naturligtvis: vart är de på väg?
Igår kväll flyttade Hans och jag in i en fin lägenhet 10 minuters promenad från huvudkontoret mitt i Tirana. Vi firade inflytten med att puffa på flotta cigarrer vi fått av ett amerikanskt reportageteam från TV-bolaget ABC. Det är mycket som är festligt här. Vi träffar alla slags människor från alla slags håll och vi får en väldigt fin gemenskap. Det handlar om att vi lever under samma förhållanden och vi är här för samma sak.
Vi håller på med åtskilliga saker samtidigt, etablerar nya flyktingläger samtidigt som vi utvecklar vårt huvudkontor. För varje dag som går blir vi fler i personalen - alla oerhört ivriga att jobba. I det första flyktinglägret vi byggt upp i Ndroq är det också intressant att se hur organisationen växer fram. Jag är lägeransvarig och tar flyktingar i anspråk för alla möjliga tjänster; ledning, administration, vattenförsörjning, sanitet, lagerhållning, sjukvård, dagis, äldreomsorg, brandförsvar, etc. Flyktingarna är villiga att hjälpa till, men det tar tid att vinna förtroenden. Många är svårt traumatiserade och är rädda för alla.
I Ndroq har vi byggt upp tält, vattensystem, sjukstuga, varulager med mat och hushållsartiklar och allt vad folk behöver för den närmaste tiden.
Lägret utvecklas sedan för att flyktingarna ska kunna bo där under upp till ett år i värsta fall. Vi får mycket beröm för vårt läger i Ndroq. Både flyktingar och journalister säger att det är bäst i Albanien. Det har uppmärksammats i amerikansk och tysk teve. Jag tror att en anledning är det starka nordeuropeiska inslaget i vår organisation. Ordning och reda och naturligtvis en frisk människosyn. Vi ser också bedrövliga flyktingläger där folk behandlas som om de vore boskap. I våra läger bor människor åtta stycken i varje tält. Varje tält får en egen gasolspis och eget husgeråd och mat så att man kan laga och äta när man vill i den lilla gruppen. På många flyktingläger är det centrala kokkök där flyktingarna får köa i timmar.
Vi jobbar samtidigt med att hitta nya lägerplatser. Just nu har vi fyra på gång i Mellanalbanien. Strax ska jag resa en timme norrut, till Lac, för att titta på en plats där vi skulle kunna ta emot 6 000 flyktingar. Jag reser tillsammans med två albanska miljöinspektörer som ska se på området och ge sitt godkännande. Det är inte lätt att hitta platser för flyktingläger. Det är alltid tre bekymmer; säkerhetsfrågor, miljöfrågor och ägandefrågor. Det finns en stor organiserad brottslighet och den vill inte ha flyktingar i närheten av sin verksamhet (narkotika och vapen).
Miljöproblemen är stora, bland annat finns det fullt av miljöfarliga utsläpp som kineserna lämnade efter sig när deras industrier föll samman. Ägandefrågorna är problematiska då 50 års kommunistdiktatur vände upp och ned på dessa frågor.
Några rader, några timmar senare. Jag har nu varit i Lac och tittat på en ny lägerplats. Ett bra område som kan utvecklas - men tyvärr också ett trist område. Det tänkta lägret ligger bredvid en gammal nedlagd kinesisk kemisk fabrik. På vägen hem, söderut, mötte vi kolonner av stridsberedda amerikanska marinkårstrupper med raket- och robotvapen - och vi undrade naturligtvis: vart är de på väg?
Saturday, 1 March 2008
Fortsättning ur dagboken från Kosovo
20 Maj 1999:
Jag orkar inte berätta om allt elände. Men jag vill berätta en sak från kriget i Kosovo. Jag träffade en 21-årig tjej som studerade medicin i Kosovo. Serbiska soldater besköt hennes familjs hus. Pappa, mamma och syskon sköts ihjäl. Hon överlevde, men vågade inte röra på sig. I tre dygn låg hon kvar bland sin döda familj innan hon vågade fly. Jag blir stum och upplever att jag inget har att berätta när jag kommer hem. Ingen kommer att förstå. Det som är så svårt att förstå är att flyktingarna vi möter bara för några dagar sedan, några veckor sedan levde samma liv som du och jag. Och så i en hast har de förlorat allt. Jag behöver inte säga det - men krig är det värsta som finns. Krig är något helt annat än fred, krig är det djävligaste av det djävliga.
Den enda höjdpunkten vi har är kvällsmåltiderna. Varje måltid är en högtid. Ikväll har Hans och jag varit ute och ätit med norska basketlandslaget. Vi kallar dem så, Josef och David. Två norska vatteningenjörer, den ena 195 cm lång och den andra 205 cm.
Jag orkar inte berätta om allt elände. Men jag vill berätta en sak från kriget i Kosovo. Jag träffade en 21-årig tjej som studerade medicin i Kosovo. Serbiska soldater besköt hennes familjs hus. Pappa, mamma och syskon sköts ihjäl. Hon överlevde, men vågade inte röra på sig. I tre dygn låg hon kvar bland sin döda familj innan hon vågade fly. Jag blir stum och upplever att jag inget har att berätta när jag kommer hem. Ingen kommer att förstå. Det som är så svårt att förstå är att flyktingarna vi möter bara för några dagar sedan, några veckor sedan levde samma liv som du och jag. Och så i en hast har de förlorat allt. Jag behöver inte säga det - men krig är det värsta som finns. Krig är något helt annat än fred, krig är det djävligaste av det djävliga.
Den enda höjdpunkten vi har är kvällsmåltiderna. Varje måltid är en högtid. Ikväll har Hans och jag varit ute och ätit med norska basketlandslaget. Vi kallar dem så, Josef och David. Två norska vatteningenjörer, den ena 195 cm lång och den andra 205 cm.
Subscribe to:
Posts (Atom)