Fortsättning ur dagboken från Kosovo

En morgon i maj 1999
Jag har precis druckit mitt morgonkaffe och har känt efter hur jag mår. Jag mår bra, börjar känna att jag har kommit bra in i arbetet. Känner mig mycket trött och faktiskt så är jag lite ledsen därför att jag aldrig har varit i en situation där jag sett så lite hopp.
Men det främsta känslorna jag känner är kontraster, kontraster av alla de slag.
• Kontrasten av att i lugn och ro dricka mitt morgonkaffe samtidigt som jag vet att tusentals flyktingar vaknar till en dag då de får hålla till godo med att dricka och äta det andra har valt. Samtidigt som jag vet att tusentals flyktingar just nu står i långa köer till torrdassen i flyktinglägren.
• Kontrasten av att fundera hur B52-piloterna känner just nu efter att ha landat. Efter att ha suttit på 10 000 meters höjd bakom världens finaste elektronik och tryckt på avfyrningsknapparna. Samtidigt som de aldrig varit på marken och sett de rädda och apatiska barnen. Känt lukten av skit och höra människor förtvivlade berättelser.
• Kontrasten av gårdagskvällens promenad med en vacker fransyska* , med doften av härlig kvinnlig fransk parfym. Känslan av kvinnlig fägring, samtidigt som vi på promenaden såg de danska flaggorna på stridsberedda danska NATO-stridsfordon som passerar oss. Soldaterna var beväpnade upp över öronen och med solglasögonen på i kvällsmörkret. En märklig syn för mig som brukar sammankoppla den danska flaggan med Tivoli, Tuborg och Dronningen.
• Kontrasten av att gå omkring med massor av dollarsedlar i fickorna, samtidigt som de rumänska zigenarbarnen rycker mig i armarna och tigger om mat.
• Konrasten av att känna att vi gör något bra och meningsfullt men samtidigt höra på kvällsnyheterna att flyktingarna fortsätter att komma in i tusental.
• Kontrasten av leva i ett sönderslaget, korrupt samhälle där myndighetsutövningen fungerar minst av allt. Ett samhälle som inte kan ta hand om sin egna. Var och en får klara sig själv. Samtidigt som jag läser att pappor i Småland ska få pappaledigt för älgjakt.
• Kontrasten av att mitt i allt elände ändå vara förälskad i detta märkliga land. Mitt i all hopplöshet ändå känna framtidstro.
• Kontrasten av att sakna familj och vänner samtidigt som jag känner en kallelse att vara här. Och i saknaden av er alla ändå ha möjligheten till e-postkommunikation.
* Fransyskan ifråga är samarbetspart kring psykosocialt krisarbete för barn.