20 Maj 1999:
Jag orkar inte berätta om allt elände. Men jag vill berätta en sak från kriget i Kosovo. Jag träffade en 21-årig tjej som studerade medicin i Kosovo. Serbiska soldater besköt hennes familjs hus. Pappa, mamma och syskon sköts ihjäl. Hon överlevde, men vågade inte röra på sig. I tre dygn låg hon kvar bland sin döda familj innan hon vågade fly. Jag blir stum och upplever att jag inget har att berätta när jag kommer hem. Ingen kommer att förstå. Det som är så svårt att förstå är att flyktingarna vi möter bara för några dagar sedan, några veckor sedan levde samma liv som du och jag. Och så i en hast har de förlorat allt. Jag behöver inte säga det - men krig är det värsta som finns. Krig är något helt annat än fred, krig är det djävligaste av det djävliga.
Den enda höjdpunkten vi har är kvällsmåltiderna. Varje måltid är en högtid. Ikväll har Hans och jag varit ute och ätit med norska basketlandslaget. Vi kallar dem så, Josef och David. Två norska vatteningenjörer, den ena 195 cm lång och den andra 205 cm.
No comments:
Post a Comment