Fortsättning ur dagboken från Kosovo

25 maj 1999
Igår kväll flyttade Hans och jag in i en fin lägenhet 10 minuters promenad från huvudkontoret mitt i Tirana. Vi firade inflytten med att puffa på flotta cigarrer vi fått av ett amerikanskt reportageteam från TV-bolaget ABC. Det är mycket som är festligt här. Vi träffar alla slags människor från alla slags håll och vi får en väldigt fin gemenskap. Det handlar om att vi lever under samma förhållanden och vi är här för samma sak.

Vi håller på med åtskilliga saker samtidigt, etablerar nya flyktingläger samtidigt som vi utvecklar vårt huvudkontor. För varje dag som går blir vi fler i personalen - alla oerhört ivriga att jobba. I det första flyktinglägret vi byggt upp i Ndroq är det också intressant att se hur organisationen växer fram. Jag är lägeransvarig och tar flyktingar i anspråk för alla möjliga tjänster; ledning, administration, vattenförsörjning, sanitet, lagerhållning, sjukvård, dagis, äldreomsorg, brandförsvar, etc. Flyktingarna är villiga att hjälpa till, men det tar tid att vinna förtroenden. Många är svårt traumatiserade och är rädda för alla.

I Ndroq har vi byggt upp tält, vattensystem, sjukstuga, varulager med mat och hushållsartiklar och allt vad folk behöver för den närmaste tiden.

Lägret utvecklas sedan för att flyktingarna ska kunna bo där under upp till ett år i värsta fall. Vi får mycket beröm för vårt läger i Ndroq. Både flyktingar och journalister säger att det är bäst i Albanien. Det har uppmärksammats i amerikansk och tysk teve. Jag tror att en anledning är det starka nordeuropeiska inslaget i vår organisation. Ordning och reda och naturligtvis en frisk människosyn. Vi ser också bedrövliga flyktingläger där folk behandlas som om de vore boskap. I våra läger bor människor åtta stycken i varje tält. Varje tält får en egen gasolspis och eget husgeråd och mat så att man kan laga och äta när man vill i den lilla gruppen. På många flyktingläger är det centrala kokkök där flyktingarna får köa i timmar.

Vi jobbar samtidigt med att hitta nya lägerplatser. Just nu har vi fyra på gång i Mellanalbanien. Strax ska jag resa en timme norrut, till Lac, för att titta på en plats där vi skulle kunna ta emot 6 000 flyktingar. Jag reser tillsammans med två albanska miljöinspektörer som ska se på området och ge sitt godkännande. Det är inte lätt att hitta platser för flyktingläger. Det är alltid tre bekymmer; säkerhetsfrågor, miljöfrågor och ägandefrågor. Det finns en stor organiserad brottslighet och den vill inte ha flyktingar i närheten av sin verksamhet (narkotika och vapen).

Miljöproblemen är stora, bland annat finns det fullt av miljöfarliga utsläpp som kineserna lämnade efter sig när deras industrier föll samman. Ägandefrågorna är problematiska då 50 års kommunistdiktatur vände upp och ned på dessa frågor.

Några rader, några timmar senare. Jag har nu varit i Lac och tittat på en ny lägerplats. Ett bra område som kan utvecklas - men tyvärr också ett trist område. Det tänkta lägret ligger bredvid en gammal nedlagd kinesisk kemisk fabrik. På vägen hem, söderut, mötte vi kolonner av stridsberedda amerikanska marinkårstrupper med raket- och robotvapen - och vi undrade naturligtvis: vart är de på väg?