Hemma igen

Så är vi hemma igen. Det var en fin, men lång resa hem. Vi hann uppleva Brisbane i Australien. Där fick vi bland annat vara med om en riktig folkfest när folket tog emot och hyllade sina olympier i en stor parad. Vi upplevde också Bangkok i Thailand. Det var spännande att både se tempel, storstadsliv och marknader men framför allt sitta vid en enkel uteservering och samtala med thailändare.

Nu är det bara att återgå till sin ordinarie verksamhet och ibland sjunka in i drömmar om Söderhavet, Australien och Thailand. Samtidigt med känslan att det är vädigt skönt att vara hemma i Skåne igen.

Snart på väg hem

Vår resa börjar gå mot sitt slut. De senaste dagarna har vi besökt ön Gizo. Det var den platsen som drabbades värst av katastrofen. Mycket har återgått till det normala.

Vi kunde se att mäniskorna inte var lika stressade som förra gången när vi var där för ett år sedan. Vi samtalade med myndighetspersoner och biståndsarbetare som finns kvar på ön och de kunde intyga att mycket normaliserats. Men de konstaterade också att en del människor fortfarande är svårt traumatiserade. Det i sin tur ger sociala problem. De kan se att familjevåld och barnövergrepp har ökat.

De här blir förstås utmaningar till de människor och organisationer vi nu har utbildat. Utmaningar att medverka till att stärka nätverk och att arbeta långsiktigt, främst bland de människor som är mest utsatta och sköra.

I morse kom vi till huvudstaden Honiara. En stad som är obetydligt större än Örkelljunga. Det känns som lite återanpassning till lite stadsliv, trafik och snabbara promenadsteg. Vi kommer nu att vara här till fredag. Då flyger vi till Brisbane och sedan till Bangkok för vidare färd mot Sverige. Resan blir inte sämre av att vi får 18 timmar på oss att se Brisbane och lika många timmar på oss att upptäcka Bangkok.

Min kollega Marianne och jag är mycket glada för den insats vi har fått vara med att genomföra. Vi är stolta över att Svenska kyrkan, tillsammans med Finska kyrkans internationellar arbete, har engagerat sig i katastrofer och återuppbyggnad runt om i världen.

Jag vill tacka alla vänner som stött vårt arbete med tankar, glada tillrop och böner. För den som vill stödja Svenska kyrkans internationella arbete i världen går det bra att ge en konkret gåva. Läs gärna hur man gör på denna länk http://www.svenskakyrkan.se/default.aspx?di=37464&ptid=0.

Utbildning avslutad på Salomonöarna

Det blev en helfestlig avslutningskväll på krisutbildningen. Tiodagars utbildning hade kommit till ett slut och de sista dagarna fick de 40 deltagarna jobba hårt med att ta fram en konkretutbildningsplan för två veckors utbildning av krishanterare på de åtta öarna som deltagarna kom ifrån. Utbildningsplanen skulle också innehålla en realistisk budget. Det här blev examensprovet, då huvudsyftet med utbildningarna vi genomfört har varit att de utbildade ska kunna utbilda andra. Vid redovisningarna av utbildningsplanerna som var professionella,blev vi imponerade och glada. Planerna var verkligen konkreta och realistiska.

Här räknar man nu med att utbilda upp till 50 deltagare på varje ö. Jättespännande och utmanande. Då tänker jag på att när vi påbörjade det här projektet 2007, var syftet att 16 nyckelpersoner i samhället skulle utbildas. När vi började utbildningen 2007 blev 16 stycken plötsligt 53 stycken, kvinnor och män med viktiga funktioner i samhället. Och nu i år så har vi alltså lett en uppföljning med 40 deltagare, varav 30 deltog under fjolåret.
Nu kommer dessa att utbilda andra fram till och med årsskiftet och det betyder att vid inledningen av 2009 så står Salomonöarna med 400 kvinnor och män som kan krishantering och på det sättet har landet väsentligt höjt sin krisberedskap.

Det är viktigt för ett land som lever i både ett jordbävnings- och vulkanområde. Som sagt blev avslutningsfesten härlig. Diplomutdelning, tal, sång och dans. Fint var det när vi fick ta mot fina gåvor och mest rörande var när de knöt ett varsitt höftskynke runt var och en av oss och så blev det långdans till böljande södarhavsrytmer.

Också krokodil i lagunen

Igår kväll ville en av mina vänner lära mig att paddla kanot på söderhavsvis. Sagt och gjort, vi begav oss ner till lagunen och där höll flera unga flickor på och leka med sina kanoter. Kanoterna är gjorda av urholkade trädstammar. Alla är oerhört skickliga i sina långa, smala vackra kanoter. Det är som en del av dem själva.

Hur som helst. Till tjejernas stora förtjusning lyckades jag komma ner i en liten smal kanot och jag hann inte paddla många tag innan jag välte. Oj vad många skratt som ekade i lagunen.

Nu tog tjejerna fram en större kanot och nu gick det bättre och de blev riktigt impade när de såg mig paddla runt. I unga år paddlade jag mycket kanot, bland annat flera månader i Kanadas vildmark.

Efter kanotturen så badade jag tillsammans med min gode vän och flickorna och lugnt säger en av flickorna: - Det finns en krokodil längre bort i lagunen. Blev jag livrädd? Självklart! Salomonöarna är en av få platser på jorden som har saltvattenskrokodiler, som lever i floderna och vid mynningarna till lagunerna. Jag frågade min vän om de inte är farliga. Nej, sa han de är aldrig farliga - mot snälla människor.

Hårt grupparbete på ön

Nu har vi lärt känna gruppen på drygt 40 deltagare som vi jobbar med. Vi jobbar 12 timmar om dagen tillsammans och då hinner vi verkligen lära känna varandra. Vi jobbar i alla möjliga pedagogiska former med föreläsningar, grupparbeten med redovisningar, praktiska övningar och rollspel.

Det känns som om vi har blivit en grupp som kan dela det innersta av erfarenheter och kunskap. De sista dagarna jobbar nu deltagarna i mindre grupper för att planera krisutbildningar som de senare i höst ska genomföra på sina hemöar. I bojan av 2009 kommer minst 300 hundra kvinnor och män att vara utbildade i krishantering, särskilt med ett psykosocialt förhållningssätt. I och med det, så ska den här delen av Salomonöarna, lika stort som Östersjön, ha utvecklat en god krismedvetenhet och en god krisberedskap.

Mellan allt arbete hinner vi lära känna deltagarna mer personligt och det är alltid spännande när de berättar om det vanliga livet på hemön. Här lever människorna i stora familjer med självhushåll. Det ska planteras, skördas och ibland säljas på marknader. Fisk ska fiskas och även om tillgången är stor så är det inte alltid lätt att fånga fisken.

Människorna lever mycket i kollektiv, man är beroende av varandra och alla måste dra sitt strå till stacken. Enkelt uttryckt skulle man kunna säga att när vi betalar skatt för offentliga tjänster, så betalar man här istället med praktiskt arbete.

Här råder en kultur där man är särskilt rädd om sina gäster. Våra vänner har stenkoll på våra behov och skulle de någon gång missa något tycker de att det är förfärligt pinsamt.

Efter arbetet på dagarna så samlas kvinnorna och männen för sig själva och pratar långt in på nätterna. I samtalen hör vi att man hela tiden har lätt till skratt och fnitter. Efter samtalen när folk lägger sig blir det alldeles tyst. Jag känner en stilla svag varm bris och jag innan jag somnar skönt längtar jag redan till morgonens soluppgång över lagunen med fågelsång och kvitter.

En haj i lagunen

Vi har genomfört första kursveckan och allt fungerar som vi tänkt och det känns bra. Vi börjar acklimatisera oss och klagar inte lika mycket på den tropiska hettan som vi gjorde de första dagarna.

I lördags gjorde vi en båtutflykt till en underbar liten ö i lagunen och där njöt vi verkligen av lagunlivet. Vi satt under ett tak av palmblad och hade det så bra mitt i allt det vackra och i goda vänners gemenskap. När vi sedan stod nere vid stranden och tittade ner i det kristallklara vattnet och såg den ena vackra fisken efter den andra så sa plötsligt en av vännerna: Ser ni hajen! Vilken haj, sa vi? Men titta, sa hon. Mycket riktigt, där simmade en liten söt (nåja) haj och jag kände mig alldeles stel. Då sa kvinnan till mig, var inte rädd. I lagunen finns det bara småhajar, så du kan känna dig lugn.

På lördagskvällen när jag tog mitt kvällsdopp så var jag förstås lite ängslig, men sen släppte jag oron och tänkte att det var ju bara småhajar som fanns i lagunen.

I söndags firade vi gudstjänst i den lokala kyrkan. Gudstjänsten var sammanlyst med flera andra församlingar så människor kom från alla olika håll och kanter på ön. Det var en fin gudstjänst där körer från de olika församlingarna sjöng. Vackraste sången tyckte jag var den där ungdomarna gör rörelser med armar och händer som ser ut som allt som har med hav att göra:
vågor, strömmar, paddlar och kanoter.

Sent på söndagsnatten vaknade vi av ett hjärtskärande ljud. Det var hemska skrik som skar igenom den tropiska natten. Snart fick vi besked om att rektorn på öns gymnasieskola hade hastigt avlidit i sjukdom. Då förstod vi att här skriks och gråts sorgen rakt ut. Alla kom sen för att vaka vid den döde i kyrkan under hela natten och nu under dagen kommer han att färdas i en båt till sin hemö för begravning där.

Livet går vidare och idag har vi fortsatt med utbildningen. Dagens pass har handlat om olika metoder i psykosocialt arbete, bland annat debriefing. Dessa metoder kommer vi att följa upp med olika övningar ikväll.

Krisutbildning vid Mundalagunen

Nu har vi genomfört tre dagar av utbildningen och det går som planerat. Det är 45 deltagare, några nya sedan förra året. Deltagarna var mycket nöjda med förra årets utbildning. Vi har ägnat en hel del tid åt utvärdering av deras arbete det senaste året relaterat till fjolårets utbildning. Ganska djupt har deltagarna fått analysera sina insatser. Det har varit spännande för oss att ta del av. Vi har nu börjat jobba på ett djupare plan kring krismedvetenhet, beredskap, psykosocial krishantering i ett samhällsperspektiv samt kapacitetsuppbyggnad.

Vi jobbar på alla möjliga pedagogiska vis. Med föreläsningar, problemlösningar i mindre och större grupper men också med inslag av sketcher med musik och dans. Måltiderna tillsammans med deltagarna är högtidsstunder. Förutom fin gemenskap är det också god mat. Fisk av alla de slag, krabba igår (stora var dom), grönsaker, sjögräs och exotisk frukt. Allt funkar och vi vänjer oss vid tropisk hetta och fukt och det känns som vi lindrigt har kommit igenom jetlagen. Vi lär oss också att ta saker i ett söderhavstempo.

Det senaste inslaget i utvecklingen är att vi ser att mobiltelefonin kommit hit. I liten skala kan en del öar nås via mobiltelefoni. Utländska abonnemang funkar dock ännu inte. En liten kul detalj om mobiltelefoni. Jag använder väckarfunktionen i min mobiltelefon och jag har ett ljud som låter som livet i en tropisk regnskog. Fåglar som sjunger, kvittrar och knarrar intensivt. I morse kunde jag inte begripa varför jag inte hörde väckaren. Men det var förstås inte så konstigt. Utanför fönstret låter det ju precis likadant som i telefonen.

Framme vid lagunen

Imorse var det underbart att vakna vid världens näst största lagun. Fåglarna sjöng för fullt och det var bara att njuta av utsikten. Igår kväll kom vi hit och resan har gått mycket bra. En välkomstmiddag ordnades med fisk, grönsaker och exotiska frukter. Idag körde vi igång det första utbildningspasset. Vi jobbar från tidig morgon till sen kväll.

Idag har det handlat om kursdeltagarnas erfarenheter av det senaste årets krisarbete. Marianne och jag blev imponerade över att man har jobbat så professionellt. Salomonierna har gått tillbaka till normalisering efter fjolårets jordbävning och tsunami. Tidvattnet har åter, efter ett år, nått normala nivåer. Dock har alla drabbade inte kunna bygga upp sina ordinarie bostäder.Vi dricker massor med vatten och vi äter mycket papaya och grapefrukt. Men ändå är det svårt att hantera hettan och fuktigheten efter ett dygn. Men vi lär oss av salomonierna, vi jobbar och rör oss i slow motion. Det är det enda sättet att vara effektiv i detta tropiska klimat.

Nästan framme

Jättefin resa med Thai Air till Brisbane, Australien via Bangkok och Sydney. Markpersonalen har varit generösa med vår övervikt (arbetsmaterial). Gott om plats, god mat, bra filmer, bra böcker och härlig musik.

Nu har vi övernattat, skönt att sova i en riktig säng. Nu har vi checkat in för flighten till Honiara, Salomonöarna. Sedan blir det ett sista litet flygplan till världens näst största lagun. Imorgon arbetar vi för fullt.