Vår resa börjar gå mot sitt slut. De senaste dagarna har vi besökt ön Gizo. Det var den platsen som drabbades värst av katastrofen. Mycket har återgått till det normala.
Vi kunde se att mäniskorna inte var lika stressade som förra gången när vi var där för ett år sedan. Vi samtalade med myndighetspersoner och biståndsarbetare som finns kvar på ön och de kunde intyga att mycket normaliserats. Men de konstaterade också att en del människor fortfarande är svårt traumatiserade. Det i sin tur ger sociala problem. De kan se att familjevåld och barnövergrepp har ökat.
De här blir förstås utmaningar till de människor och organisationer vi nu har utbildat. Utmaningar att medverka till att stärka nätverk och att arbeta långsiktigt, främst bland de människor som är mest utsatta och sköra.
I morse kom vi till huvudstaden Honiara. En stad som är obetydligt större än Örkelljunga. Det känns som lite återanpassning till lite stadsliv, trafik och snabbara promenadsteg. Vi kommer nu att vara här till fredag. Då flyger vi till Brisbane och sedan till Bangkok för vidare färd mot Sverige. Resan blir inte sämre av att vi får 18 timmar på oss att se Brisbane och lika många timmar på oss att upptäcka Bangkok.
Min kollega Marianne och jag är mycket glada för den insats vi har fått vara med att genomföra. Vi är stolta över att Svenska kyrkan, tillsammans med Finska kyrkans internationellar arbete, har engagerat sig i katastrofer och återuppbyggnad runt om i världen.
Jag vill tacka alla vänner som stött vårt arbete med tankar, glada tillrop och böner. För den som vill stödja Svenska kyrkans internationella arbete i världen går det bra att ge en konkret gåva. Läs gärna hur man gör på denna länk http://www.svenskakyrkan.se/default.aspx?di=37464&ptid=0.
No comments:
Post a Comment