En haj i lagunen

Vi har genomfört första kursveckan och allt fungerar som vi tänkt och det känns bra. Vi börjar acklimatisera oss och klagar inte lika mycket på den tropiska hettan som vi gjorde de första dagarna.

I lördags gjorde vi en båtutflykt till en underbar liten ö i lagunen och där njöt vi verkligen av lagunlivet. Vi satt under ett tak av palmblad och hade det så bra mitt i allt det vackra och i goda vänners gemenskap. När vi sedan stod nere vid stranden och tittade ner i det kristallklara vattnet och såg den ena vackra fisken efter den andra så sa plötsligt en av vännerna: Ser ni hajen! Vilken haj, sa vi? Men titta, sa hon. Mycket riktigt, där simmade en liten söt (nåja) haj och jag kände mig alldeles stel. Då sa kvinnan till mig, var inte rädd. I lagunen finns det bara småhajar, så du kan känna dig lugn.

På lördagskvällen när jag tog mitt kvällsdopp så var jag förstås lite ängslig, men sen släppte jag oron och tänkte att det var ju bara småhajar som fanns i lagunen.

I söndags firade vi gudstjänst i den lokala kyrkan. Gudstjänsten var sammanlyst med flera andra församlingar så människor kom från alla olika håll och kanter på ön. Det var en fin gudstjänst där körer från de olika församlingarna sjöng. Vackraste sången tyckte jag var den där ungdomarna gör rörelser med armar och händer som ser ut som allt som har med hav att göra:
vågor, strömmar, paddlar och kanoter.

Sent på söndagsnatten vaknade vi av ett hjärtskärande ljud. Det var hemska skrik som skar igenom den tropiska natten. Snart fick vi besked om att rektorn på öns gymnasieskola hade hastigt avlidit i sjukdom. Då förstod vi att här skriks och gråts sorgen rakt ut. Alla kom sen för att vaka vid den döde i kyrkan under hela natten och nu under dagen kommer han att färdas i en båt till sin hemö för begravning där.

Livet går vidare och idag har vi fortsatt med utbildningen. Dagens pass har handlat om olika metoder i psykosocialt arbete, bland annat debriefing. Dessa metoder kommer vi att följa upp med olika övningar ikväll.