Nu har vi lärt känna gruppen på drygt 40 deltagare som vi jobbar med. Vi jobbar 12 timmar om dagen tillsammans och då hinner vi verkligen lära känna varandra. Vi jobbar i alla möjliga pedagogiska former med föreläsningar, grupparbeten med redovisningar, praktiska övningar och rollspel.
Det känns som om vi har blivit en grupp som kan dela det innersta av erfarenheter och kunskap. De sista dagarna jobbar nu deltagarna i mindre grupper för att planera krisutbildningar som de senare i höst ska genomföra på sina hemöar. I bojan av 2009 kommer minst 300 hundra kvinnor och män att vara utbildade i krishantering, särskilt med ett psykosocialt förhållningssätt. I och med det, så ska den här delen av Salomonöarna, lika stort som Östersjön, ha utvecklat en god krismedvetenhet och en god krisberedskap.
Mellan allt arbete hinner vi lära känna deltagarna mer personligt och det är alltid spännande när de berättar om det vanliga livet på hemön. Här lever människorna i stora familjer med självhushåll. Det ska planteras, skördas och ibland säljas på marknader. Fisk ska fiskas och även om tillgången är stor så är det inte alltid lätt att fånga fisken.
Människorna lever mycket i kollektiv, man är beroende av varandra och alla måste dra sitt strå till stacken. Enkelt uttryckt skulle man kunna säga att när vi betalar skatt för offentliga tjänster, så betalar man här istället med praktiskt arbete.
Här råder en kultur där man är särskilt rädd om sina gäster. Våra vänner har stenkoll på våra behov och skulle de någon gång missa något tycker de att det är förfärligt pinsamt.
Efter arbetet på dagarna så samlas kvinnorna och männen för sig själva och pratar långt in på nätterna. I samtalen hör vi att man hela tiden har lätt till skratt och fnitter. Efter samtalen när folk lägger sig blir det alldeles tyst. Jag känner en stilla svag varm bris och jag innan jag somnar skönt längtar jag redan till morgonens soluppgång över lagunen med fågelsång och kvitter.
No comments:
Post a Comment