Uppdraget avslutat

Nu har vi avslutat vårt uppdrag och känner en stolthet över att få ha gjort det för Lutherhjälpen/Svenska kyrkan, www.lutherhjalpen.nu, och ACT International, www.act-intl.org.

Det har fungerat bra och vi har nått våra mål. Vi har skapat en grund för en god psykosocial krishantering för boende på de drabbade öarna. Mest stolthet känner vi över att våra organisationer har engagerat sig för människor längst ut i övärlden. Längst ut dit andra hade svårt att nå.

Vi har blivit mycket väl mottagna. Vi har mötts av en gästfrihet som inte vetat några gränser och vi har blivit behandlade som en syster och en bror.

Salomonöarna och dess befolkning har fått en central plats i våra hjärtan och vi återvänder gärna hit.

Tack till alla våra vänner hemma som stöttat oss med goda tankar och böner. Vi kommer att höra av oss och den som är intresserad av vår detaljerade rapport kommer senare få tillfälle att ta del av den.

Nu strosar vi omkring i Honiara och njuter av folklivet. Stannar till på marknadsplatsen och njuter av en vattenmelon, papaya eller tömmer en kokosnöt på svalkande innehåll. Men helt klart längtar vi hem till familjer, släkt och vänner och så till den svenska sommaren förstås.

Förödelse och höftskynken

Nu har vi rest runt på de öar som drabbades värst av jordbävningen och tsunamin. Vi har färdats i en öppen motorbåt och det är ett äventyr att gunga fram i de stora dyningarna och känna saltvattnet stänka mot ansiktet.

Vi har besökt fem öar och många byar och det är fruktansvärt att se den förödelse som jordbävningen och tsunamin ställde till med den andra april. Hus har förstörts, jord har rasat och har tagit med sig viktiga odlingar. En del har förlorat sin nära och kära. Barn har förlorat föräldrar, föräldrar förlorat barn, syskon har förlorat syskon och grannar har förlorat grannar.

Flera tusen människor har flytt upp på öarnas kullar och bor nu under enkla presenningar och livet har blivit nödtorftigt då man förlorat tillhörigheter, redskap och verktyg. Viktigast här är fiske- och jordbruksredskapen. I de tillfälliga platser där man nu bor är det ofta brist på vatten och bra toaletter. Sanitetsproblemen blir stora och måste i rask takt förbättras.

Vi har sett byar som har raderats helt, det finns inget kvar. På en ö, Ranunga, hade två kyrkor förstörts av jordbävningen. I den ena rasade tak och pelare in mitt under morgongudstjänsten den andra april. Det är ett under att ingen där skadades eller dog. Vi har sett mycket av förstörelse, det ena värre än det andra. Det är svårt att peka ut vad som är värst. Men mest fascinerande är ändå ön Ranunga, stor som Ven, som har lyfts 4-5 meter av jordbävningen.

Det är ett stort problem för öns befolkning. Strandlinjen har sjunkit ordentligt och stranden utgörs nu av döda vassa koraller – det är som att gå på spikar och skruvar. Man har svårt att nå havet och fisken som utgör en viktig del av försörjningen. Man kan inte sjösätta kanoterna och båtarna på de platser man tidigare använde. Och det har också blivit ett problem att kunna navigera bland de grunda korallreven.

Trots all förödelse så återvänder människorna sakta men säkert till normalisering. Man jobbar och står i och är välorganiserade. Trots begränsningar av verktyg och utrustning fortsätter människorna sin vardag. Våra krisgrupper gör ett imponerande arbete med att stötta och hjälpa människor. De anordnar informationsmöten, undervisar om krishantering, leder avlastningssamtal, enskilt såväl som i grupp. De genomför lekar och idrott för barn och de anordnar aktiviteter, bland annat sång, för att stärka gemenskapen.

Krisgrupperna gör också analyser över situationen och skriver rapporter till myndigheterna och biståndsorganisationer och påminner om ansvar och åtaganden. Jag måste säga att jag är mycket besviken på några stora internationella organisationer som inte har tagit det ansvar de utlovat. Särskilt inom områden som vatten och sanitet. Så idag kommer vi att uppvakta dessa organisationer och utmana dem till att hålla sina löften.

Mitt i all förstörelse kommer öborna till oss på kvällarna, bjuder på mat, hänger blommor om våra halsar och dansar sina underbara söderhavsdanser till lika underbar stark sång. Och skratten blir som högst när vi svarar med att gå upp och dansar i våra färgglada, blommiga höftskynken som vi fått som gåvor.

Rundtur bland öarna

Vi är nu ute i övärlden i Western Province. Idag i Gizo, som är en av de öar som drabbades värst. Vi har just mött "våra" krisgrupper här och de är bra igång i tältlägret med 2 400 människor som lämnat sina hem. De är mycket engagerade och kyrkorna prioriterar nu detta arbete. Just här i Gizo är många av de evakuerade förberedda på att återvända hem till stranden.

Nu ska vi fortsätta i den lilla motorbåten, som kallas kanot, till Vela la Vela och Ranunga. Öar som också drabbades svårt av jordbävningen och flodvågen den 2 april.

Krisgruppernas arbete och fisketur

Vi fortsätter att följa och stödja de nyutbildade krishanteringsgrupperna och idag har vi följt två grupper som har besökt två platser där ytterligare 200 människor slagit sig ned bland den tropiska växtligheten uppe på kullarna en kilometer från lagunen.

De som flydde jordbävningen och flodvågen bor under presenningar och har börjat röja mark för att bygga nya hus. De vill inte flytta tillbaka till havet. Även om de börjar normaliseras i sitt känsloliv och komma ur chockerna så känner de en oerhörd rädsla att flytta tillbaka till stränderna där de förut bott.

Nu planerar människorna för en framtid uppe bland kullarna. Det är paradiskiskt vackert och det är i högsta grad fruktbar jord som kan skördas året om på olika frukter, nötter och grönsaker. Men det är mycket som ska planeras. Markfrågor ska lösas, det behövs en del schaktning. Transporter behöver lösas, bland annat för barnen så de lätt kan nå sina skolor.

Men det är också saker som behöver prioriteras. Vattentillförsel och ordentliga vattentankar. Saniteten behöver förbättras. Tillgången till primärvård och kommunikationer måste utvecklas och säkerheten måste förbättras.

Krisgrupperna har idag samtalat med människorna på de två platserna Kekehe och Donde och det har varit uppskattat. De har pratat med ledare, kvinnor och män samt barn och ungdomar. Efter samtalen idag sammanställer krisgrupperna en enkel men tydlig skrivelse till ansvariga myndigheter om vad som måste prioriteras och planeras. Självklart kommer de att se till att uppföljningar görs, både genom möten med människor men också i vidtagna åtgärder.

Krisgrupperna gör också förberedelser för hur de ska hjälpa de drabbade med aktiviteter som kan få dem tillbaka till ett normaliserat socialt liv. Lek och idrott med barnen, möten med unga, kvinnor och män. Stöd och råd till företagsamhet, t.ex. uppfödning av kycklingar och höns och odling av frukt och grönsaker. I planerna ingår också att lite längre fram ordna en liten fest för att också kunna skapa glädje och gemenskap.

Idag fick vi höra att de krisgrupper som igår hade påtalat brister hos myndigheterna hade fått snabbt gensvar och frågorna om bland annat vatten ska lösas omgående.

Ikväll äter vi korallfisk på en liten restaurang och sen ska Tukai och jag ut och fiska i lagunen när det blivit mörkt. Vi har precis varit och köpt fiskelinor, krokar, sänken och bete, två hyfsat stora bonitafiskar.

Tukai heter egentligen Man Dat Young och är ACT Internationals samordnare för Stilla havsområdet. Tukai är bosatt på Fidjiöarna, i huvudstaden Suva, där han har sin familj och sin arbetsplats på Kyrkornas Världsråds stillahavskontor.

Tukai är inte bara en professionell och erfaren medarbetare utan han har också blivit som en bror och då blir det självklart att han också lär ut hur man fiskar i Stilla havet.

Besök på öarna

Idag har vi följt tre krishanteringsgrupper som besökt drabbade på en av öarna. Grupperna har sökt upp lokala ledare och presenterat sig själva och sitt syfte och sedan har de besökt människor som flydde jordbävningen och tsunamin den 2 april. De flydde upp på kullarna längre upp mot land. Där bor de nu i tält och vill inte återvända till havet då de är rädda för fler flodvågor. Flera av de ca 200 människorna som besöktes är traumatiserade och våra nyutbildade krishanterare gjorde bra utvärderingar av läget och vilka prioriteringar som ska göras. Det visar sig att det är ganska många unga som är traumatiserade och rädda.

Ett av problemen i de nya tältlägren är bristen på vatten. De lokala myndigheterna har ansvaret för vattendistrubionen och våra grupper ska nu snarast göra framställningar till myndigheterna att de måste förbättra och utöka vattendistrubionen till de drabbade. Tills vidare ska grupperna be att den lokala polisen kommer ut med sina tankbilar och fyller på vatten i de tillfälliga vattentankarna. Här är det polisen som också sköter räddningstjänsten och därför har tillång till tankbilar.

På sena eftermiddagen har vi utvärderat dagens krisinsatser och grupperna har gjort ett mycket gott arbete och de kommer att fortsätta med uppföljning och fortsatt arbete.

Igår kväll kom det in en större båt, typ fiskebåt, in i lagunen. Naturligtvis var vi nyfikna på vad det var för ett slags fartyg som var så vackert målat i blått och vitt och hade många starka lampor som lyste i mörkret. Vi trodde att det kanske var någon fiskeexpediton av något slag.

Idag fick vi reda på att fartyget i fråga var tingsrätten. Ja, just det, tingsrätten! Hur annars ska det fungera i ett land med fler än 1 000 öar. Om inte de åtalade kan komma till domstolen, så får domstolen kommma till de åtalade. Domaren och hans medarbetare bor på båten och så far man runt bland öarna och kommer iland till någon offentlig byggnad där man håller tingsrätt. Idag hade man här i Munda haft 11 förhandlingar och domaren var nöjd. De flesta av åtalen handlade om stölder, marktvister, skadegörelse och något fall av svärande på offentlig plats. Jo, det är förbjudet att svära på allmän plats i Salomonöarna. Och så fick vi berätta att i Sverige svärs det mycket, t o m i radio och teve och ibland i barnprogram.

Dags för examen

Nu har Marianne och jag genomfört två veckors utbildning i psykosocial krishantering för 51 deltagare. Ikväll blir det stor fest. Då kommer det att dukas på bananblad och stämningen kommer att vara hög. Människorna här är oerhört lugna, närvarande och reserverade, men när det är fest då är det verkligen hela havet stormar. Musiken är härlig, det dansas inte många steg, men man rör på överkroppar, armar och händer och rörelsen är hela tiden hav, vågor, kanoter och paddlande.

I morgon, lördag, reser deltagarna hem till sina drabbade öar och på måndag reser vi med tre lokala kollegor runt till de drabbade öarna. Syftet med vår rundresa är att stödja och handleda grupperna som kommer att arbeta med krishantering ute på öarna. Vi kommer att åka i små båtar med utombordare och kommer att besöka öarna Ranungga, Vela la Vela, Simbo och Gizo dit vi anländer onsdag den 20 juni. Därifrån flyger vi i ett litet plan till huvudstaden Honiara där vi kommer att vila ut innan vi flyger hem till Sverige, söndag den 24 juni, via öriket Vaunatu, Brisbane, Australien, och Kuala Lumpur, Malaysia.

Här finns ett utdrag ur vår rapport och där det går att läsa vad vi gjort under utbildningen.

”During the time 29th of May to 8th of June we have been counselling and training 51 participants, women and men. The main purpose of the training has been to train counsellors to visit affected communities and provide community based trauma counselling as well as in the long term perspective training trainers.

The paricipants were trained in community based psychosocial approach in humanitarian assistance. The training has been performed through lectures, group sessions, presentations, practices and role plays.

The ACT facilators guide ”Community based psychosocial work in humanitarian assistance” has been the main guide during the training and the following subjects have been included:
 Code of conduct in humanitarian assistance including the ACT code of conduct on sexual exploitation, abuse of power and corruption
 Trauma counselling
 Assessment traumas in and psychosocial needs
 Capacity building
 Definition of crisis, trauma and disaster
 Emotional first aid
 Coping mechanisms and skills
 Resilience factors for individuals as well as the community
 Active listening
 Defusing and debriefing
 Spiritual life in disasters
 Assisting family and children
 Gender
 Help to helpers (staff support)
 Community Assessment, including identifying needs in different groups(children, women, men, handicapped, single parents, elderly, minorities, etc.)
 Methods of community participation, networking and mapping of resources
 Future projections for trauma counselling needs
 Emergency preparedness and response.

The training has not only been training, it has also been a part of counselling for the participants of which several had been traumatized in the April earthquake and tsunami. The trauma counselling has been done through group talks, debriefing sessions, individual talks and all being together as a community and doing things together; eating, singing, worshiping, physical exercises and sports and through community work (gardening and clean up).

On Friday the 8th of June a grand graduation was held with attendance from the public as well as invited representatives from local authorities and organizations, police, businesses and the local hospital.

One afternoon we also had a training session for 32 teachers at the local primary and secondary schools about psychosocial activities especially referring to children and school staff.”

Livet på Munda

Det här är en helt annan värld. Mycket svår att beskriva. För det första handlar den om vatten. Hela tiden refererar man till The Pacific eller the ”liquid continent”. För det andra är det jättestort. Bredden på Salomonöarna är som Europas. Western Province där vi är, är som Götaland och Svealand ihop och med hundratals öar och laguner.

Hyddan vi bor i är sofistikerad med el och vatten, kanoterna med små söta paddlar är för invånarna som vad cykeln är för oss. Alla båtar, allt ifrån den minsta trästockskanot till båtar med motorer upp till 100 hästar är kanoter. Maten är fisk, grönsaker och frukt. Ibland med kyckling. Sjögräs är bland den godaste grönsak jag ätit. Frukten är helt underbar, ananas, bananer i alla de former, röda grapefrukter, papaya, citroner och lime.

Befolkningen är lugn som Stilla havet och de är reserverade och tysta. Allt är mycket strukturerad och man lever i en slags storfamilj där den enskilda familjen och släkten är viktigast. Allt har sin tid och plats. Man är ordentlig och välorganiserad, man jobbar hårt och det är välordnat. Men rätt som det är släpper man loss. Vi har haft några sångkvällar och då sjöngs det högt och det skrattas och stojas. Man har ett hurrarop som skulle få en svensk lägenhet att se ut som hela havet stormar. Man är mycket omsorgsfull om barnen. Barnen finns alltid med och hjälper till med allt. För mig är det alltid fint att se de små flickorna och pojkarna komma paddlande i små, söta kanoter.

Majoriteten är kristen och människor lever i sin tro. De är glada, utåtriktade och omsorgsfulla, särskilt om oss gäster. De har totalkoll på oss och gör allt för att vi ska ha det bra. Det är lätt att samtal med människor, de är öppna och delar med sig av allt.

I utbildningen som vi genomför för 51 kvinnor och män finns alla slags människor. Flera är direkt drabbade av jordbävningen och tsunamin den 2 april. Några har fått fly sina förstörda hem och byar, upp på höjderna där de nu bor i tält. De är traumatiserade precis som alla andra på deras hemöar. En del är mycket rädda för att återvända till sina hem. En del av syftet i vår utbildning är att skapa resurser, kunskap och hjälp så att människor kan befrias från rädsla och ångest och att de snart ska kunna återvända hem.

En viktig del av den utbildning vi genomför är att utveckla medvetenhet och kunskap i krisberedskap, så att man här har möjlighet att möta framtida hot, olyckor och katastrofer. Salomonöarna har under mer än en generation sluppit katastrofer. Jordbävningen och tsunamin blev därför en så stor överraskning och chock för befolkningen när man nu drabbades.

Nu har vi genomfört halva utbildningen på två veckor och vi känner oss nöjda. Framför allt får alla deltagarna en möjlighet att normaliseras i en helande miljö.

Efter utbildningen far deltagarna tillbaka till sina öar och hembyar och då påbörjar de krishanteringen. Vi kommer under tio dagar att resa runt på öarna, i mindre båtar, och vara stöd och ge handledning åt kursdeltagarna och efter det flyger vi tillbaka till huvudstaden Honaria för att avsluta vårt uppdrag och förberedda oss för 27 timmars flygresa hem via, Vaunatu, Brisbane och Kuala Lumpur.

Man kan beskriva Salomonöarna som paradiset, ett skört paradis där allt finns. När människor här har levt i mer än en generation utan hot eller risker så blev jordbävningen och tsunamin en verklig katastrof som är svår att hantera.

Allt finns i paradiset, fisk, grönsaker, frukt, massor av hav, dricksvatten och blommor. Men det som finns mest av allt är gemenskapen i samhället mellan människorna.

Kanoter, utbildning och vardag

I morse när jag vaknade upp så hade jag en helt underbar utsikt utöver lagunen. Det stilla havet med öar av alla storlekar i horisonten. Kvinnorna som kommer, på väg till marknaden, i traditionella långa, smala kanoter gjorda av urholkade trädstammar. Men in i lagunen kommer också de längre båtarna med utombordsmotorer och de kallas också kanoter. När människor pratar med varandra om gångtider mellan öarna refererar man alltid till hur många hästkrafter utombordaren har och kan på det sättet beräkna tiden. Mest normalt verkar det vara med 40 hästkrafter.

Vi bor på ett enkelt hotell 25 meter från stranden. Allt ser ut precis som man tänker sig det ska se ut i Söderhavet. Människor är oerhört lugna, närvarande och det är tyst. Ingen som hetsar upp sig och allt går sin gilla gång.

Vi har det bra på allt sätt och vis. Här finns allt vi behöver; vatten i havet och i kranarna, all exotisk frukt, alla sorters fisk och så tysthet och renhet. Inget mer man behöver. Helt underbart att bara ta en kokosnöt, öppna den och dricka den svala kokosmjölken.

Även om de första intrycken gör att man tror man hamnat i paradiset så är det inte hela sanningen. Den 2 april drabbades det här området av tre jordbävningar som följdes av en tsunami som förstörde 13 byar i Western Province. Vågorna, som var mellan två och tio meter höga svepte in, ibland uppåt 500 meter upp på land. Tsunamin slog sönder affärer, hem, elförsörjning och kommunikationssystem. Regeringen räknar med att 12 000 människor på öarna i Western Province är drabbade, särskilt på öarna Gizo, Ranonga, Vella la Vella, Choiseul, Simbo, Shortlands, Munda och Kolombangra. Det är bekräftat att 52 människor omkom och att 916 hus blev förstörda.

I söndags drabbades öarna i det här året av ännu en jordbävning, lindrigare denna gång, 5 på richterskalan. Inga skador förutom några spruckna speglar, men tillträckligt för att göra människor oroliga. Själva kände vi inte av jordbävningen då vi den dagen befann oss på ön Guadalcanal där huvudstaden Honiara ligger.

Vi har fått en bra början på krisutbildningen som vi är här för att genomföra och alla tycker det är jättespännande. Flera på kursen är själva traumatiserade och vi tar ett steg i taget och hjälper människor vidare. Här har man under lång tid varit förskonade från katastrofer. Det har bland annat gjort att man inte hade någon krisberedskap. Med tsunamin har det också blivit komplicerat. Havet som är en vän visade med jordbävningen och jättevågen ett ansikte som man inte sett tidigare.

Mitt i vår utbildning pågår också en vardag. Och nu under dessa dagar har tre betydelsefulla män avlidit, den förre talmannen i parlamentet, en uppskattad före detta utbildningsminister och idag den biträdande premiärministern. Idag har vi deltagit i begravningen av den före detta utbildningsministern och imorgon förs stoftet av den förre talmannen runt på öarna och då avbryts utbildningen igen för att alla ska kunna visa respekt för den döde som kommer att ligga lit de parad ett dygn på ön.