Förödelse och höftskynken

Nu har vi rest runt på de öar som drabbades värst av jordbävningen och tsunamin. Vi har färdats i en öppen motorbåt och det är ett äventyr att gunga fram i de stora dyningarna och känna saltvattnet stänka mot ansiktet.

Vi har besökt fem öar och många byar och det är fruktansvärt att se den förödelse som jordbävningen och tsunamin ställde till med den andra april. Hus har förstörts, jord har rasat och har tagit med sig viktiga odlingar. En del har förlorat sin nära och kära. Barn har förlorat föräldrar, föräldrar förlorat barn, syskon har förlorat syskon och grannar har förlorat grannar.

Flera tusen människor har flytt upp på öarnas kullar och bor nu under enkla presenningar och livet har blivit nödtorftigt då man förlorat tillhörigheter, redskap och verktyg. Viktigast här är fiske- och jordbruksredskapen. I de tillfälliga platser där man nu bor är det ofta brist på vatten och bra toaletter. Sanitetsproblemen blir stora och måste i rask takt förbättras.

Vi har sett byar som har raderats helt, det finns inget kvar. På en ö, Ranunga, hade två kyrkor förstörts av jordbävningen. I den ena rasade tak och pelare in mitt under morgongudstjänsten den andra april. Det är ett under att ingen där skadades eller dog. Vi har sett mycket av förstörelse, det ena värre än det andra. Det är svårt att peka ut vad som är värst. Men mest fascinerande är ändå ön Ranunga, stor som Ven, som har lyfts 4-5 meter av jordbävningen.

Det är ett stort problem för öns befolkning. Strandlinjen har sjunkit ordentligt och stranden utgörs nu av döda vassa koraller – det är som att gå på spikar och skruvar. Man har svårt att nå havet och fisken som utgör en viktig del av försörjningen. Man kan inte sjösätta kanoterna och båtarna på de platser man tidigare använde. Och det har också blivit ett problem att kunna navigera bland de grunda korallreven.

Trots all förödelse så återvänder människorna sakta men säkert till normalisering. Man jobbar och står i och är välorganiserade. Trots begränsningar av verktyg och utrustning fortsätter människorna sin vardag. Våra krisgrupper gör ett imponerande arbete med att stötta och hjälpa människor. De anordnar informationsmöten, undervisar om krishantering, leder avlastningssamtal, enskilt såväl som i grupp. De genomför lekar och idrott för barn och de anordnar aktiviteter, bland annat sång, för att stärka gemenskapen.

Krisgrupperna gör också analyser över situationen och skriver rapporter till myndigheterna och biståndsorganisationer och påminner om ansvar och åtaganden. Jag måste säga att jag är mycket besviken på några stora internationella organisationer som inte har tagit det ansvar de utlovat. Särskilt inom områden som vatten och sanitet. Så idag kommer vi att uppvakta dessa organisationer och utmana dem till att hålla sina löften.

Mitt i all förstörelse kommer öborna till oss på kvällarna, bjuder på mat, hänger blommor om våra halsar och dansar sina underbara söderhavsdanser till lika underbar stark sång. Och skratten blir som högst när vi svarar med att gå upp och dansar i våra färgglada, blommiga höftskynken som vi fått som gåvor.