Idag har jag genomfört en första utbildning i psykosocial krishantering för manliga frivilliga ledare i samhället. De är idrottsledare, långtradarchaufförer, lärare, socialarbetare, lantbrukare, m.m. De är volontärer som hjälper till i drabbade kvarter. UNICEF ville ha utbildningen just för män och det var mycket intressant. Oj, oj, oj, vad saker var obearbetade. De hade massor av känslor och tankar som de bara ville vräka ur sig och massor av frågor och mycket villiga och intresserade att lära sig. Det var kul, men nu är jag trött. I morgon ska jag ha en liknande utbildning, då för en blandad grupp, kvinnor och män.
Under en paus skulle en medarbetare från UNICEF, Lachin från Azerbajdzjan, ge en kort allmän information och hon hann inte mer än börja förrän flera män sa: - varför är du inte hemma hos din man och städar och lagar mat? Lachin som är rutinerad och van, fann sig och svarade lugnt: - jag är en människa med utbildning, ett bra yrke och jag tycker det är roligt att arbeta och möta nya människor, och min man är mycket stolt över mig och det jag gör.
No comments:
Post a Comment