God Jul och Gott Nytt År - Merry Christmas and a Happy New Year!

En hälsning till Svenska kyrkans kriscentrum på Vårsta på 10-årsdagen

Idag sänder jag en hälsning till Svenska kyrkans kriscentrum på Vårsta Diakonigård, www.varsta.se, som firar 10-årsjubileum. Nedan följer hälsningen.

Svenska kyrkan har haft en central och självklar roll i psykosocial krishantering i Sverige under lång tid. Rollen har blivit tydligare i olika krisgrupper som t ex kommunernas POSOM-grupper. Att kyrkan haft en given roll i de större kriserna och katastroferna är ett välkänt faktum.

Kyrkan har en lång tradition och rik kunskap av att möta människor i sorg och nöd. Men det är först under de senaste decennierna som kyrkan har organiserat sig i kris- och katastrofarbete och har strukturerat sin organisation, men framför allt varit delaktig i samhällets gemensamma utveckling i krishantering.

Att Svenska kyrkan 1997 fick ett nationellt kriscentrum var inte en dag för tidigt och en stor glädje var att det nationella uppdraget förlades till Härnösand med den kompetens som finns både på diakonigården och i regionen i övrigt.

Under de tio år som gått har många viktiga saker utförts på Vårsta:
- modern metodikutveckling som fått genomslag i kyrka och samhälle
- utvecklad pedagogisk verksamhet i utbildningar, både nationellt och internationellt
- utveckling av handböcker
- organisationsutveckling för krisgrupper i kyrka, företag, organisationer och myndigheter
- krisjour i samarbete med SOS Alarm till trygghet för anställda på arbetsplatser runt om i hela landet
- ett internationellt genomslag som har placerat Vårsta och Härnösand på världskartan. Svenska kyrkans internationella handbok i katastrofhantering, som har sitt ursprung på Vårsta, används idag i katastrofer i alla världsdelar.

Vårsta och Härnösand kan med stolthet inte bara titta i backspegeln, utan också se framåt på fler arbetsuppgifter som väntar inom ett område som allmänhet och organisationer idag ser som en självklarhet.

Örkelljunga den 29 november 2007

Göran Tesfai Skoglund

Förlusten av en bror

Det kom som en chock i veckan, beskedet att Man Dat Young dött av en astmachock.

Tukai är smeknamnet på Man Dat Young från Fidjiöarna. Tukai var ACT Internationals samordnare för Stillahavsområdet och var vår medarbetare vid insatsen i Salomonöarna.

Jag sörjer en människa som var 100-procentigt professionell, älskad av sin familj och vänner och hade många vänner främst på öarna i Stilla havsområdet.

Att jobba med en så fin människa som Tukai var inte bara fantastiskt utan det var också som att få en bror.

Nu är vi många som sörjer Tukai och i våra tankar och förböner har vi hans fru och fyra barn.

Rest in Peace, Brother Tukai!

Uppdraget avslutat

Nu har vi avslutat vårt uppdrag och känner en stolthet över att få ha gjort det för Lutherhjälpen/Svenska kyrkan, www.lutherhjalpen.nu, och ACT International, www.act-intl.org.

Det har fungerat bra och vi har nått våra mål. Vi har skapat en grund för en god psykosocial krishantering för boende på de drabbade öarna. Mest stolthet känner vi över att våra organisationer har engagerat sig för människor längst ut i övärlden. Längst ut dit andra hade svårt att nå.

Vi har blivit mycket väl mottagna. Vi har mötts av en gästfrihet som inte vetat några gränser och vi har blivit behandlade som en syster och en bror.

Salomonöarna och dess befolkning har fått en central plats i våra hjärtan och vi återvänder gärna hit.

Tack till alla våra vänner hemma som stöttat oss med goda tankar och böner. Vi kommer att höra av oss och den som är intresserad av vår detaljerade rapport kommer senare få tillfälle att ta del av den.

Nu strosar vi omkring i Honiara och njuter av folklivet. Stannar till på marknadsplatsen och njuter av en vattenmelon, papaya eller tömmer en kokosnöt på svalkande innehåll. Men helt klart längtar vi hem till familjer, släkt och vänner och så till den svenska sommaren förstås.

Förödelse och höftskynken

Nu har vi rest runt på de öar som drabbades värst av jordbävningen och tsunamin. Vi har färdats i en öppen motorbåt och det är ett äventyr att gunga fram i de stora dyningarna och känna saltvattnet stänka mot ansiktet.

Vi har besökt fem öar och många byar och det är fruktansvärt att se den förödelse som jordbävningen och tsunamin ställde till med den andra april. Hus har förstörts, jord har rasat och har tagit med sig viktiga odlingar. En del har förlorat sin nära och kära. Barn har förlorat föräldrar, föräldrar förlorat barn, syskon har förlorat syskon och grannar har förlorat grannar.

Flera tusen människor har flytt upp på öarnas kullar och bor nu under enkla presenningar och livet har blivit nödtorftigt då man förlorat tillhörigheter, redskap och verktyg. Viktigast här är fiske- och jordbruksredskapen. I de tillfälliga platser där man nu bor är det ofta brist på vatten och bra toaletter. Sanitetsproblemen blir stora och måste i rask takt förbättras.

Vi har sett byar som har raderats helt, det finns inget kvar. På en ö, Ranunga, hade två kyrkor förstörts av jordbävningen. I den ena rasade tak och pelare in mitt under morgongudstjänsten den andra april. Det är ett under att ingen där skadades eller dog. Vi har sett mycket av förstörelse, det ena värre än det andra. Det är svårt att peka ut vad som är värst. Men mest fascinerande är ändå ön Ranunga, stor som Ven, som har lyfts 4-5 meter av jordbävningen.

Det är ett stort problem för öns befolkning. Strandlinjen har sjunkit ordentligt och stranden utgörs nu av döda vassa koraller – det är som att gå på spikar och skruvar. Man har svårt att nå havet och fisken som utgör en viktig del av försörjningen. Man kan inte sjösätta kanoterna och båtarna på de platser man tidigare använde. Och det har också blivit ett problem att kunna navigera bland de grunda korallreven.

Trots all förödelse så återvänder människorna sakta men säkert till normalisering. Man jobbar och står i och är välorganiserade. Trots begränsningar av verktyg och utrustning fortsätter människorna sin vardag. Våra krisgrupper gör ett imponerande arbete med att stötta och hjälpa människor. De anordnar informationsmöten, undervisar om krishantering, leder avlastningssamtal, enskilt såväl som i grupp. De genomför lekar och idrott för barn och de anordnar aktiviteter, bland annat sång, för att stärka gemenskapen.

Krisgrupperna gör också analyser över situationen och skriver rapporter till myndigheterna och biståndsorganisationer och påminner om ansvar och åtaganden. Jag måste säga att jag är mycket besviken på några stora internationella organisationer som inte har tagit det ansvar de utlovat. Särskilt inom områden som vatten och sanitet. Så idag kommer vi att uppvakta dessa organisationer och utmana dem till att hålla sina löften.

Mitt i all förstörelse kommer öborna till oss på kvällarna, bjuder på mat, hänger blommor om våra halsar och dansar sina underbara söderhavsdanser till lika underbar stark sång. Och skratten blir som högst när vi svarar med att gå upp och dansar i våra färgglada, blommiga höftskynken som vi fått som gåvor.

Rundtur bland öarna

Vi är nu ute i övärlden i Western Province. Idag i Gizo, som är en av de öar som drabbades värst. Vi har just mött "våra" krisgrupper här och de är bra igång i tältlägret med 2 400 människor som lämnat sina hem. De är mycket engagerade och kyrkorna prioriterar nu detta arbete. Just här i Gizo är många av de evakuerade förberedda på att återvända hem till stranden.

Nu ska vi fortsätta i den lilla motorbåten, som kallas kanot, till Vela la Vela och Ranunga. Öar som också drabbades svårt av jordbävningen och flodvågen den 2 april.

Krisgruppernas arbete och fisketur

Vi fortsätter att följa och stödja de nyutbildade krishanteringsgrupperna och idag har vi följt två grupper som har besökt två platser där ytterligare 200 människor slagit sig ned bland den tropiska växtligheten uppe på kullarna en kilometer från lagunen.

De som flydde jordbävningen och flodvågen bor under presenningar och har börjat röja mark för att bygga nya hus. De vill inte flytta tillbaka till havet. Även om de börjar normaliseras i sitt känsloliv och komma ur chockerna så känner de en oerhörd rädsla att flytta tillbaka till stränderna där de förut bott.

Nu planerar människorna för en framtid uppe bland kullarna. Det är paradiskiskt vackert och det är i högsta grad fruktbar jord som kan skördas året om på olika frukter, nötter och grönsaker. Men det är mycket som ska planeras. Markfrågor ska lösas, det behövs en del schaktning. Transporter behöver lösas, bland annat för barnen så de lätt kan nå sina skolor.

Men det är också saker som behöver prioriteras. Vattentillförsel och ordentliga vattentankar. Saniteten behöver förbättras. Tillgången till primärvård och kommunikationer måste utvecklas och säkerheten måste förbättras.

Krisgrupperna har idag samtalat med människorna på de två platserna Kekehe och Donde och det har varit uppskattat. De har pratat med ledare, kvinnor och män samt barn och ungdomar. Efter samtalen idag sammanställer krisgrupperna en enkel men tydlig skrivelse till ansvariga myndigheter om vad som måste prioriteras och planeras. Självklart kommer de att se till att uppföljningar görs, både genom möten med människor men också i vidtagna åtgärder.

Krisgrupperna gör också förberedelser för hur de ska hjälpa de drabbade med aktiviteter som kan få dem tillbaka till ett normaliserat socialt liv. Lek och idrott med barnen, möten med unga, kvinnor och män. Stöd och råd till företagsamhet, t.ex. uppfödning av kycklingar och höns och odling av frukt och grönsaker. I planerna ingår också att lite längre fram ordna en liten fest för att också kunna skapa glädje och gemenskap.

Idag fick vi höra att de krisgrupper som igår hade påtalat brister hos myndigheterna hade fått snabbt gensvar och frågorna om bland annat vatten ska lösas omgående.

Ikväll äter vi korallfisk på en liten restaurang och sen ska Tukai och jag ut och fiska i lagunen när det blivit mörkt. Vi har precis varit och köpt fiskelinor, krokar, sänken och bete, två hyfsat stora bonitafiskar.

Tukai heter egentligen Man Dat Young och är ACT Internationals samordnare för Stilla havsområdet. Tukai är bosatt på Fidjiöarna, i huvudstaden Suva, där han har sin familj och sin arbetsplats på Kyrkornas Världsråds stillahavskontor.

Tukai är inte bara en professionell och erfaren medarbetare utan han har också blivit som en bror och då blir det självklart att han också lär ut hur man fiskar i Stilla havet.

Besök på öarna

Idag har vi följt tre krishanteringsgrupper som besökt drabbade på en av öarna. Grupperna har sökt upp lokala ledare och presenterat sig själva och sitt syfte och sedan har de besökt människor som flydde jordbävningen och tsunamin den 2 april. De flydde upp på kullarna längre upp mot land. Där bor de nu i tält och vill inte återvända till havet då de är rädda för fler flodvågor. Flera av de ca 200 människorna som besöktes är traumatiserade och våra nyutbildade krishanterare gjorde bra utvärderingar av läget och vilka prioriteringar som ska göras. Det visar sig att det är ganska många unga som är traumatiserade och rädda.

Ett av problemen i de nya tältlägren är bristen på vatten. De lokala myndigheterna har ansvaret för vattendistrubionen och våra grupper ska nu snarast göra framställningar till myndigheterna att de måste förbättra och utöka vattendistrubionen till de drabbade. Tills vidare ska grupperna be att den lokala polisen kommer ut med sina tankbilar och fyller på vatten i de tillfälliga vattentankarna. Här är det polisen som också sköter räddningstjänsten och därför har tillång till tankbilar.

På sena eftermiddagen har vi utvärderat dagens krisinsatser och grupperna har gjort ett mycket gott arbete och de kommer att fortsätta med uppföljning och fortsatt arbete.

Igår kväll kom det in en större båt, typ fiskebåt, in i lagunen. Naturligtvis var vi nyfikna på vad det var för ett slags fartyg som var så vackert målat i blått och vitt och hade många starka lampor som lyste i mörkret. Vi trodde att det kanske var någon fiskeexpediton av något slag.

Idag fick vi reda på att fartyget i fråga var tingsrätten. Ja, just det, tingsrätten! Hur annars ska det fungera i ett land med fler än 1 000 öar. Om inte de åtalade kan komma till domstolen, så får domstolen kommma till de åtalade. Domaren och hans medarbetare bor på båten och så far man runt bland öarna och kommer iland till någon offentlig byggnad där man håller tingsrätt. Idag hade man här i Munda haft 11 förhandlingar och domaren var nöjd. De flesta av åtalen handlade om stölder, marktvister, skadegörelse och något fall av svärande på offentlig plats. Jo, det är förbjudet att svära på allmän plats i Salomonöarna. Och så fick vi berätta att i Sverige svärs det mycket, t o m i radio och teve och ibland i barnprogram.

Dags för examen

Nu har Marianne och jag genomfört två veckors utbildning i psykosocial krishantering för 51 deltagare. Ikväll blir det stor fest. Då kommer det att dukas på bananblad och stämningen kommer att vara hög. Människorna här är oerhört lugna, närvarande och reserverade, men när det är fest då är det verkligen hela havet stormar. Musiken är härlig, det dansas inte många steg, men man rör på överkroppar, armar och händer och rörelsen är hela tiden hav, vågor, kanoter och paddlande.

I morgon, lördag, reser deltagarna hem till sina drabbade öar och på måndag reser vi med tre lokala kollegor runt till de drabbade öarna. Syftet med vår rundresa är att stödja och handleda grupperna som kommer att arbeta med krishantering ute på öarna. Vi kommer att åka i små båtar med utombordare och kommer att besöka öarna Ranungga, Vela la Vela, Simbo och Gizo dit vi anländer onsdag den 20 juni. Därifrån flyger vi i ett litet plan till huvudstaden Honiara där vi kommer att vila ut innan vi flyger hem till Sverige, söndag den 24 juni, via öriket Vaunatu, Brisbane, Australien, och Kuala Lumpur, Malaysia.

Här finns ett utdrag ur vår rapport och där det går att läsa vad vi gjort under utbildningen.

”During the time 29th of May to 8th of June we have been counselling and training 51 participants, women and men. The main purpose of the training has been to train counsellors to visit affected communities and provide community based trauma counselling as well as in the long term perspective training trainers.

The paricipants were trained in community based psychosocial approach in humanitarian assistance. The training has been performed through lectures, group sessions, presentations, practices and role plays.

The ACT facilators guide ”Community based psychosocial work in humanitarian assistance” has been the main guide during the training and the following subjects have been included:
 Code of conduct in humanitarian assistance including the ACT code of conduct on sexual exploitation, abuse of power and corruption
 Trauma counselling
 Assessment traumas in and psychosocial needs
 Capacity building
 Definition of crisis, trauma and disaster
 Emotional first aid
 Coping mechanisms and skills
 Resilience factors for individuals as well as the community
 Active listening
 Defusing and debriefing
 Spiritual life in disasters
 Assisting family and children
 Gender
 Help to helpers (staff support)
 Community Assessment, including identifying needs in different groups(children, women, men, handicapped, single parents, elderly, minorities, etc.)
 Methods of community participation, networking and mapping of resources
 Future projections for trauma counselling needs
 Emergency preparedness and response.

The training has not only been training, it has also been a part of counselling for the participants of which several had been traumatized in the April earthquake and tsunami. The trauma counselling has been done through group talks, debriefing sessions, individual talks and all being together as a community and doing things together; eating, singing, worshiping, physical exercises and sports and through community work (gardening and clean up).

On Friday the 8th of June a grand graduation was held with attendance from the public as well as invited representatives from local authorities and organizations, police, businesses and the local hospital.

One afternoon we also had a training session for 32 teachers at the local primary and secondary schools about psychosocial activities especially referring to children and school staff.”

Livet på Munda

Det här är en helt annan värld. Mycket svår att beskriva. För det första handlar den om vatten. Hela tiden refererar man till The Pacific eller the ”liquid continent”. För det andra är det jättestort. Bredden på Salomonöarna är som Europas. Western Province där vi är, är som Götaland och Svealand ihop och med hundratals öar och laguner.

Hyddan vi bor i är sofistikerad med el och vatten, kanoterna med små söta paddlar är för invånarna som vad cykeln är för oss. Alla båtar, allt ifrån den minsta trästockskanot till båtar med motorer upp till 100 hästar är kanoter. Maten är fisk, grönsaker och frukt. Ibland med kyckling. Sjögräs är bland den godaste grönsak jag ätit. Frukten är helt underbar, ananas, bananer i alla de former, röda grapefrukter, papaya, citroner och lime.

Befolkningen är lugn som Stilla havet och de är reserverade och tysta. Allt är mycket strukturerad och man lever i en slags storfamilj där den enskilda familjen och släkten är viktigast. Allt har sin tid och plats. Man är ordentlig och välorganiserad, man jobbar hårt och det är välordnat. Men rätt som det är släpper man loss. Vi har haft några sångkvällar och då sjöngs det högt och det skrattas och stojas. Man har ett hurrarop som skulle få en svensk lägenhet att se ut som hela havet stormar. Man är mycket omsorgsfull om barnen. Barnen finns alltid med och hjälper till med allt. För mig är det alltid fint att se de små flickorna och pojkarna komma paddlande i små, söta kanoter.

Majoriteten är kristen och människor lever i sin tro. De är glada, utåtriktade och omsorgsfulla, särskilt om oss gäster. De har totalkoll på oss och gör allt för att vi ska ha det bra. Det är lätt att samtal med människor, de är öppna och delar med sig av allt.

I utbildningen som vi genomför för 51 kvinnor och män finns alla slags människor. Flera är direkt drabbade av jordbävningen och tsunamin den 2 april. Några har fått fly sina förstörda hem och byar, upp på höjderna där de nu bor i tält. De är traumatiserade precis som alla andra på deras hemöar. En del är mycket rädda för att återvända till sina hem. En del av syftet i vår utbildning är att skapa resurser, kunskap och hjälp så att människor kan befrias från rädsla och ångest och att de snart ska kunna återvända hem.

En viktig del av den utbildning vi genomför är att utveckla medvetenhet och kunskap i krisberedskap, så att man här har möjlighet att möta framtida hot, olyckor och katastrofer. Salomonöarna har under mer än en generation sluppit katastrofer. Jordbävningen och tsunamin blev därför en så stor överraskning och chock för befolkningen när man nu drabbades.

Nu har vi genomfört halva utbildningen på två veckor och vi känner oss nöjda. Framför allt får alla deltagarna en möjlighet att normaliseras i en helande miljö.

Efter utbildningen far deltagarna tillbaka till sina öar och hembyar och då påbörjar de krishanteringen. Vi kommer under tio dagar att resa runt på öarna, i mindre båtar, och vara stöd och ge handledning åt kursdeltagarna och efter det flyger vi tillbaka till huvudstaden Honaria för att avsluta vårt uppdrag och förberedda oss för 27 timmars flygresa hem via, Vaunatu, Brisbane och Kuala Lumpur.

Man kan beskriva Salomonöarna som paradiset, ett skört paradis där allt finns. När människor här har levt i mer än en generation utan hot eller risker så blev jordbävningen och tsunamin en verklig katastrof som är svår att hantera.

Allt finns i paradiset, fisk, grönsaker, frukt, massor av hav, dricksvatten och blommor. Men det som finns mest av allt är gemenskapen i samhället mellan människorna.

Kanoter, utbildning och vardag

I morse när jag vaknade upp så hade jag en helt underbar utsikt utöver lagunen. Det stilla havet med öar av alla storlekar i horisonten. Kvinnorna som kommer, på väg till marknaden, i traditionella långa, smala kanoter gjorda av urholkade trädstammar. Men in i lagunen kommer också de längre båtarna med utombordsmotorer och de kallas också kanoter. När människor pratar med varandra om gångtider mellan öarna refererar man alltid till hur många hästkrafter utombordaren har och kan på det sättet beräkna tiden. Mest normalt verkar det vara med 40 hästkrafter.

Vi bor på ett enkelt hotell 25 meter från stranden. Allt ser ut precis som man tänker sig det ska se ut i Söderhavet. Människor är oerhört lugna, närvarande och det är tyst. Ingen som hetsar upp sig och allt går sin gilla gång.

Vi har det bra på allt sätt och vis. Här finns allt vi behöver; vatten i havet och i kranarna, all exotisk frukt, alla sorters fisk och så tysthet och renhet. Inget mer man behöver. Helt underbart att bara ta en kokosnöt, öppna den och dricka den svala kokosmjölken.

Även om de första intrycken gör att man tror man hamnat i paradiset så är det inte hela sanningen. Den 2 april drabbades det här området av tre jordbävningar som följdes av en tsunami som förstörde 13 byar i Western Province. Vågorna, som var mellan två och tio meter höga svepte in, ibland uppåt 500 meter upp på land. Tsunamin slog sönder affärer, hem, elförsörjning och kommunikationssystem. Regeringen räknar med att 12 000 människor på öarna i Western Province är drabbade, särskilt på öarna Gizo, Ranonga, Vella la Vella, Choiseul, Simbo, Shortlands, Munda och Kolombangra. Det är bekräftat att 52 människor omkom och att 916 hus blev förstörda.

I söndags drabbades öarna i det här året av ännu en jordbävning, lindrigare denna gång, 5 på richterskalan. Inga skador förutom några spruckna speglar, men tillträckligt för att göra människor oroliga. Själva kände vi inte av jordbävningen då vi den dagen befann oss på ön Guadalcanal där huvudstaden Honiara ligger.

Vi har fått en bra början på krisutbildningen som vi är här för att genomföra och alla tycker det är jättespännande. Flera på kursen är själva traumatiserade och vi tar ett steg i taget och hjälper människor vidare. Här har man under lång tid varit förskonade från katastrofer. Det har bland annat gjort att man inte hade någon krisberedskap. Med tsunamin har det också blivit komplicerat. Havet som är en vän visade med jordbävningen och jättevågen ett ansikte som man inte sett tidigare.

Mitt i vår utbildning pågår också en vardag. Och nu under dessa dagar har tre betydelsefulla män avlidit, den förre talmannen i parlamentet, en uppskattad före detta utbildningsminister och idag den biträdande premiärministern. Idag har vi deltagit i begravningen av den före detta utbildningsministern och imorgon förs stoftet av den förre talmannen runt på öarna och då avbryts utbildningen igen för att alla ska kunna visa respekt för den döde som kommer att ligga lit de parad ett dygn på ön.

Utbildningen startar

Vi är nu på ön Munda och allt är bara bra. Väl mottagna och nu förberedda att idag börja utbildningen. Över 50 deltagare har kommit till utbildningen från öar runt om Western Province. Munda är en mycket liten ö, men ändå ett centrum i området. Alla är oerhört glada över Svenska kyrkans närvaro här.

Vi anpassar oss till lokala förhållanden aven om kriser just nu trappas på varandra. Parlamentets talman har dött, en naturlig död, och hand stoft förs nu runt på öarna och det blir avbrott i morgon på kursen för att närvara vid hans lit de parad. I går kväll under öppningsceremonin kom beskedet att den omtyckte tidigare utbildningsministern också har dött, en naturlig död. Så det är mycket som ska tas om hand av lokalbefolkningen.

Våra kommunikationer med omvärlden är starkt begränsade, vilket gör att vi inte har tillgång till telefon. E-post är mycket begränsat så det är inte säkert att vi har möjlighet att läsa e-post.

Landat på Salomonöarna

Vi har nu landat på huvudön Guadalcanal på Salomonöarna. Efter 30 flygtimmar var det skönt att sätta ned fötterna på landbacken. Vi blev mötta av vår lokale kontaktperson, Man Dat Young från Fijiöarna, som är ACT Internationals regionale representant i Stilla havet.

Stillahavsområdet utgör en tredjedel av jordens yta, så jag sa till Young "Du är en mäktig person". Vi är nu i huvudstaden Honaria till i morgon, söndag. Då far vi med små plan och små båtar till öarna längst väster ut, mot gränsen till Papa Nya Guinea. Det är det området där jordbävningen och tsunamin gjort värst skada. Vi kommer att koncentrera oss på att under fyra veckor utbilda ledare i kyrkor och samhälle i krishantering, särskilt i psykosocialt arbete.

Vi planerar och förbereder oss. Men vi har också tillfällen att lära känna öarna och människor. Nya intryck hela tiden och det känns som en helt annan värld än vår egen. Människorna verkar ha en stillsam närvaro i allt de gör. Ingen verkar ha bråttom. Det är tyst, lugnt och sansat och väldigt informellt.

Det är skönt att gå i shorts, tunn skjorta och sandaler i det heta och fuktiga tropiska klimatet.

Vi äter exotiskt frukt och fisk i all de former och vi bor på ett enkelt hotell där vi kryper ner under malariamyggnäten när vi lägger oss. Det är kul att se människorna en vanlig lördag, särskilt på den stora marknaden i Honarias centrum vid stranden. I stort sett alla bär på en liten väska runt halsen, som hänger på magen. Oftast är väskorna gjorda av tunna palmblad.

De flesta människorna är mycket mörka av afrikanskt ursprung. Men vi ser alla utseenden, också asiatiska och europeiska. Här handlar det om öar och laguner. Här frågar man varandra om vilken lagun man kommer i från. Det som ändå gör mest intryck, det är hur stort Stillahavsområdet är. Salomonöarna är på bredden som Europa är från väst till öst.

I morse stod vi tillsammans med Young och tittade ut mot grannöarna och då berättade Young att det skulle ta en halv dag att åka båt ut till dem.

Äntligen Honaria

Nu har vi anlänt till Honaria och allt är väl. Vi har blivit mötta av en representant från Salomonöarnas kristna råd och ska strax på ett möte med generalsekreteraren i rådet.

Vi stannar i Honaria till måndag, sedan färdas vi till ön Gizo. Vi är glada över att få en relation mellan Svenska kyrkan och Stillahavsområdet - som utgör 36% av jordens yta.

Framme i Brisbane

Skönt trötta landade vi i Brisbane, Australien, efter 27 flygtimmar. Jag hade trott att det skulle vara värre efter så många timmar på flygplan. Men det underlättade med filmer, musik, malaysisk mat och trevligt sällskap.

Marianne och jag pratade en hel del om uppdraget som ligger framför oss. Vi gjorde också nya bekantskaper: unga Julia som bor i Melbourne, men varit och besökt sin födelsestad Kiev i Ukraina, samt det unga indiska paret från Punjab som nu var på sin immigrationsresa till Australien. Nu sitter vi i den täta morgontrafiken på väg till flygplatsen i Brisbane för incheckning hos Solomon Islands Airlines.

Resfeber

Har du resfeber frågar flera. Javisst har jag resfeber. Mycket att tänka på. Planera, packa och skaffa sig kunskap om Salomonöarna.

Jag har gått igenom vårt uppdrag och kan bl. annat läsa att 12 000 människor är drabbade i det område dit vi ska. Det nationella katastrofsamordningskontoret i Salomonöarna har bekräftat att 52 människor omkom vid tsunamin och att drygt 900 hem har förstörts.

Olika organisationer har i katastrofens akutfas bistått med det mest nödvändiga: mat, vatten, tält och redskap för hushåll, jordbruk och fiske. Förutom att kyrkor i regionen har bistått med hjälp finns också Röda korset, Oxfam, Rädda Barnen och World Vision på plats.

Nu blir det vår utmaning att tillsammans med lokala kyrkor bistå med psykosocial krishantering.

Inför resan är det festligt när jag träffar andra. Jasså, ska du till Salomonöarna, vad härligt, säger de flesta. Sen när jag berättar om vår uppgift så möts jag av förståelse. Många, precis som jag själv tills för en vecka sedan, känner inte till Salomonöarna. Men jag noterar att några har en rik kunskap om öarna. Bland annat unge Rikard som jobbar i en elektronikaffär i Helsingborg. När jag var inne i affären och skulle köpa en adapter kom vi in och pratade om Salomonöarna. Och visst kände han till det. Hans specialintresse är andra världskrigets historia och han kände till historien om sjöslag kring öarna mellan Japan och USA, bland annat att det var där, nära ön Guadalcanal, som f.d. presidenten John F. Kennedy blev sänkt med sin patrullbåt.

En annan, arbetskamraten Petter, berättade om sitt specialintresse, saltvattensakvarier, och för honom låter det ju helspännande med Söderhavet. Jag lovade honom att jag särskilt ska studera havet, korallreven och fiskarna. Tyvärr har ju jordbävningen och tsunamin i början av april medfört stora skador på korallreven vilket gjort att de ekologiska systemen havererat. Till problem för miljön, men också för människorna som är beroende av havets tillgångar.

Ikväll är jag på Arlanda för att vi tidigt imorgon bitti flyger till Amsterdam för vidare färd mot Stilla havet.

På väg till Söderhavet

När jag blir uppringd för ett krisuppdrag så är det oftast överraskande också så nu när jag för en dryg vecka sedan blev uppringd av Lutherhjälpen. Det gällde en förfrågan om att åka till Salomonöarna. Landet drabbades i början av april av en tsunami efter en kraftig jordbävning i havet söder om öarna.

Nu är jag förberedd att åka tillsammans med Marianne från Östergötland, en erfaren kollega i Lutherhjälpens krispool. På onsdag flyger vi via Amsterdam, Kuala Lumpur i Malaysia, Sidney och Brisbane i Australien till huvudstaden Honaria på Salomonöarna. Vårt mål är tre öar, mot gränsen till Papa Nya Guinea, som drabbades värst av tsunamin. Öarna heter Gizo, Ranunga och Simbo.

Vi ska utföra vårt uppdrag för ACT International, de internationella kyrkornas katastrofnätverk. Vår samarbetspartner på Salomonöarna är landets kristna råd SICA (Solomon Islands Christian Association).

Vårt huvuduppdrag är att utbilda utbildare i psykosocial krishantering och mer i detalj ser det så här ut i vår uppdragsbeskrivning:
- To assess the level of trauma that exists in the affected communities.
- To provide debriefing to the participants who were affected by the tsunami
- To prepare and provide trainer of trainers to pastors/community workers.
- To provide future projections for trauma counselling needs
- To observe /assess and make suggestions in one community intervention on traumacounselling.

Nu är det full fart med förberedelser, vaccinationer, utrustning och att lära sig mer om Salomonöarna och dess människor.

Jag kan åka tack vare att jag får tjänstledigt från mina generösa arbetsgivare Klippans och Åstorps kommuner, där jag till vardags arbetar som kris- och säkerhetssamordnare.

Den 25 juni är vi tillbaka i Sverige igen med nya erfarenheter och kunskaper från en världsdel som hittills har varit okänd för mig.

Brand på en svensk paradisö

Det brinner på ett turiststråk i Thailand, paradisön Phi Phi 070211, och ingen räddningstjänst finns på plats. Fastboende och turister anstränger sig och släcker med enkla medel.

Hur ser det egentligen ut med brandskydd i detta turistparadis, som gästas av miljoner turister. Ja, hur ser det överhuvudtaget ut med byggnadstillstånd och stadsplanering i Thailand?

När förre svenske statsministern var på besök i Thailand i samband med flodvågskatastrofen, ställde han frågor om hur det byggs i landet och genast blev han uthängd i svensk media som oförskämd.

Är det så att i en militärdiktatur som Thailand får det inte ställas frågor om ordning och reda? Det är kanske så att Thailand är intressant resmål för tiotusentals svenskar för att det är en exotisk kontrast till vårt eget land. Diktatur i stället för demokrati, egna privata initiativ istället för samhällsplanering, uppassning av lågbetalda arbetare från Burma istället för kollektivavtal.

Apropå Thailand tänker jag på en kul första sida på Aftonbladet. Det handlade om klimathotet och tidningen uppmanade folk att tänka igenom sitt flygande. Dagen efter en ny artikel som uppmuntrade till flygresor till exotiska resemål. Det är kul med kvällstidningar.

Dagens Nyheter har förresten en intressant utsläppskalkylator:

http://climatecare2.trinomics.net/dagens/index.cfm

Baggbergets Buffalo Bill

Buffalo Bill kom till vår familj lördag den 27 januari 2007.

Ville, som han kallas, är en schnauzer (peppar och salt).

Welcome

Welcome to my new blog.