Hemma igen

Så är vi hemma igen. Det var en fin, men lång resa hem. Vi hann uppleva Brisbane i Australien. Där fick vi bland annat vara med om en riktig folkfest när folket tog emot och hyllade sina olympier i en stor parad. Vi upplevde också Bangkok i Thailand. Det var spännande att både se tempel, storstadsliv och marknader men framför allt sitta vid en enkel uteservering och samtala med thailändare.

Nu är det bara att återgå till sin ordinarie verksamhet och ibland sjunka in i drömmar om Söderhavet, Australien och Thailand. Samtidigt med känslan att det är vädigt skönt att vara hemma i Skåne igen.

Snart på väg hem

Vår resa börjar gå mot sitt slut. De senaste dagarna har vi besökt ön Gizo. Det var den platsen som drabbades värst av katastrofen. Mycket har återgått till det normala.

Vi kunde se att mäniskorna inte var lika stressade som förra gången när vi var där för ett år sedan. Vi samtalade med myndighetspersoner och biståndsarbetare som finns kvar på ön och de kunde intyga att mycket normaliserats. Men de konstaterade också att en del människor fortfarande är svårt traumatiserade. Det i sin tur ger sociala problem. De kan se att familjevåld och barnövergrepp har ökat.

De här blir förstås utmaningar till de människor och organisationer vi nu har utbildat. Utmaningar att medverka till att stärka nätverk och att arbeta långsiktigt, främst bland de människor som är mest utsatta och sköra.

I morse kom vi till huvudstaden Honiara. En stad som är obetydligt större än Örkelljunga. Det känns som lite återanpassning till lite stadsliv, trafik och snabbara promenadsteg. Vi kommer nu att vara här till fredag. Då flyger vi till Brisbane och sedan till Bangkok för vidare färd mot Sverige. Resan blir inte sämre av att vi får 18 timmar på oss att se Brisbane och lika många timmar på oss att upptäcka Bangkok.

Min kollega Marianne och jag är mycket glada för den insats vi har fått vara med att genomföra. Vi är stolta över att Svenska kyrkan, tillsammans med Finska kyrkans internationellar arbete, har engagerat sig i katastrofer och återuppbyggnad runt om i världen.

Jag vill tacka alla vänner som stött vårt arbete med tankar, glada tillrop och böner. För den som vill stödja Svenska kyrkans internationella arbete i världen går det bra att ge en konkret gåva. Läs gärna hur man gör på denna länk http://www.svenskakyrkan.se/default.aspx?di=37464&ptid=0.

Utbildning avslutad på Salomonöarna

Det blev en helfestlig avslutningskväll på krisutbildningen. Tiodagars utbildning hade kommit till ett slut och de sista dagarna fick de 40 deltagarna jobba hårt med att ta fram en konkretutbildningsplan för två veckors utbildning av krishanterare på de åtta öarna som deltagarna kom ifrån. Utbildningsplanen skulle också innehålla en realistisk budget. Det här blev examensprovet, då huvudsyftet med utbildningarna vi genomfört har varit att de utbildade ska kunna utbilda andra. Vid redovisningarna av utbildningsplanerna som var professionella,blev vi imponerade och glada. Planerna var verkligen konkreta och realistiska.

Här räknar man nu med att utbilda upp till 50 deltagare på varje ö. Jättespännande och utmanande. Då tänker jag på att när vi påbörjade det här projektet 2007, var syftet att 16 nyckelpersoner i samhället skulle utbildas. När vi började utbildningen 2007 blev 16 stycken plötsligt 53 stycken, kvinnor och män med viktiga funktioner i samhället. Och nu i år så har vi alltså lett en uppföljning med 40 deltagare, varav 30 deltog under fjolåret.
Nu kommer dessa att utbilda andra fram till och med årsskiftet och det betyder att vid inledningen av 2009 så står Salomonöarna med 400 kvinnor och män som kan krishantering och på det sättet har landet väsentligt höjt sin krisberedskap.

Det är viktigt för ett land som lever i både ett jordbävnings- och vulkanområde. Som sagt blev avslutningsfesten härlig. Diplomutdelning, tal, sång och dans. Fint var det när vi fick ta mot fina gåvor och mest rörande var när de knöt ett varsitt höftskynke runt var och en av oss och så blev det långdans till böljande södarhavsrytmer.

Också krokodil i lagunen

Igår kväll ville en av mina vänner lära mig att paddla kanot på söderhavsvis. Sagt och gjort, vi begav oss ner till lagunen och där höll flera unga flickor på och leka med sina kanoter. Kanoterna är gjorda av urholkade trädstammar. Alla är oerhört skickliga i sina långa, smala vackra kanoter. Det är som en del av dem själva.

Hur som helst. Till tjejernas stora förtjusning lyckades jag komma ner i en liten smal kanot och jag hann inte paddla många tag innan jag välte. Oj vad många skratt som ekade i lagunen.

Nu tog tjejerna fram en större kanot och nu gick det bättre och de blev riktigt impade när de såg mig paddla runt. I unga år paddlade jag mycket kanot, bland annat flera månader i Kanadas vildmark.

Efter kanotturen så badade jag tillsammans med min gode vän och flickorna och lugnt säger en av flickorna: - Det finns en krokodil längre bort i lagunen. Blev jag livrädd? Självklart! Salomonöarna är en av få platser på jorden som har saltvattenskrokodiler, som lever i floderna och vid mynningarna till lagunerna. Jag frågade min vän om de inte är farliga. Nej, sa han de är aldrig farliga - mot snälla människor.

Hårt grupparbete på ön

Nu har vi lärt känna gruppen på drygt 40 deltagare som vi jobbar med. Vi jobbar 12 timmar om dagen tillsammans och då hinner vi verkligen lära känna varandra. Vi jobbar i alla möjliga pedagogiska former med föreläsningar, grupparbeten med redovisningar, praktiska övningar och rollspel.

Det känns som om vi har blivit en grupp som kan dela det innersta av erfarenheter och kunskap. De sista dagarna jobbar nu deltagarna i mindre grupper för att planera krisutbildningar som de senare i höst ska genomföra på sina hemöar. I bojan av 2009 kommer minst 300 hundra kvinnor och män att vara utbildade i krishantering, särskilt med ett psykosocialt förhållningssätt. I och med det, så ska den här delen av Salomonöarna, lika stort som Östersjön, ha utvecklat en god krismedvetenhet och en god krisberedskap.

Mellan allt arbete hinner vi lära känna deltagarna mer personligt och det är alltid spännande när de berättar om det vanliga livet på hemön. Här lever människorna i stora familjer med självhushåll. Det ska planteras, skördas och ibland säljas på marknader. Fisk ska fiskas och även om tillgången är stor så är det inte alltid lätt att fånga fisken.

Människorna lever mycket i kollektiv, man är beroende av varandra och alla måste dra sitt strå till stacken. Enkelt uttryckt skulle man kunna säga att när vi betalar skatt för offentliga tjänster, så betalar man här istället med praktiskt arbete.

Här råder en kultur där man är särskilt rädd om sina gäster. Våra vänner har stenkoll på våra behov och skulle de någon gång missa något tycker de att det är förfärligt pinsamt.

Efter arbetet på dagarna så samlas kvinnorna och männen för sig själva och pratar långt in på nätterna. I samtalen hör vi att man hela tiden har lätt till skratt och fnitter. Efter samtalen när folk lägger sig blir det alldeles tyst. Jag känner en stilla svag varm bris och jag innan jag somnar skönt längtar jag redan till morgonens soluppgång över lagunen med fågelsång och kvitter.

En haj i lagunen

Vi har genomfört första kursveckan och allt fungerar som vi tänkt och det känns bra. Vi börjar acklimatisera oss och klagar inte lika mycket på den tropiska hettan som vi gjorde de första dagarna.

I lördags gjorde vi en båtutflykt till en underbar liten ö i lagunen och där njöt vi verkligen av lagunlivet. Vi satt under ett tak av palmblad och hade det så bra mitt i allt det vackra och i goda vänners gemenskap. När vi sedan stod nere vid stranden och tittade ner i det kristallklara vattnet och såg den ena vackra fisken efter den andra så sa plötsligt en av vännerna: Ser ni hajen! Vilken haj, sa vi? Men titta, sa hon. Mycket riktigt, där simmade en liten söt (nåja) haj och jag kände mig alldeles stel. Då sa kvinnan till mig, var inte rädd. I lagunen finns det bara småhajar, så du kan känna dig lugn.

På lördagskvällen när jag tog mitt kvällsdopp så var jag förstås lite ängslig, men sen släppte jag oron och tänkte att det var ju bara småhajar som fanns i lagunen.

I söndags firade vi gudstjänst i den lokala kyrkan. Gudstjänsten var sammanlyst med flera andra församlingar så människor kom från alla olika håll och kanter på ön. Det var en fin gudstjänst där körer från de olika församlingarna sjöng. Vackraste sången tyckte jag var den där ungdomarna gör rörelser med armar och händer som ser ut som allt som har med hav att göra:
vågor, strömmar, paddlar och kanoter.

Sent på söndagsnatten vaknade vi av ett hjärtskärande ljud. Det var hemska skrik som skar igenom den tropiska natten. Snart fick vi besked om att rektorn på öns gymnasieskola hade hastigt avlidit i sjukdom. Då förstod vi att här skriks och gråts sorgen rakt ut. Alla kom sen för att vaka vid den döde i kyrkan under hela natten och nu under dagen kommer han att färdas i en båt till sin hemö för begravning där.

Livet går vidare och idag har vi fortsatt med utbildningen. Dagens pass har handlat om olika metoder i psykosocialt arbete, bland annat debriefing. Dessa metoder kommer vi att följa upp med olika övningar ikväll.

Krisutbildning vid Mundalagunen

Nu har vi genomfört tre dagar av utbildningen och det går som planerat. Det är 45 deltagare, några nya sedan förra året. Deltagarna var mycket nöjda med förra årets utbildning. Vi har ägnat en hel del tid åt utvärdering av deras arbete det senaste året relaterat till fjolårets utbildning. Ganska djupt har deltagarna fått analysera sina insatser. Det har varit spännande för oss att ta del av. Vi har nu börjat jobba på ett djupare plan kring krismedvetenhet, beredskap, psykosocial krishantering i ett samhällsperspektiv samt kapacitetsuppbyggnad.

Vi jobbar på alla möjliga pedagogiska vis. Med föreläsningar, problemlösningar i mindre och större grupper men också med inslag av sketcher med musik och dans. Måltiderna tillsammans med deltagarna är högtidsstunder. Förutom fin gemenskap är det också god mat. Fisk av alla de slag, krabba igår (stora var dom), grönsaker, sjögräs och exotisk frukt. Allt funkar och vi vänjer oss vid tropisk hetta och fukt och det känns som vi lindrigt har kommit igenom jetlagen. Vi lär oss också att ta saker i ett söderhavstempo.

Det senaste inslaget i utvecklingen är att vi ser att mobiltelefonin kommit hit. I liten skala kan en del öar nås via mobiltelefoni. Utländska abonnemang funkar dock ännu inte. En liten kul detalj om mobiltelefoni. Jag använder väckarfunktionen i min mobiltelefon och jag har ett ljud som låter som livet i en tropisk regnskog. Fåglar som sjunger, kvittrar och knarrar intensivt. I morse kunde jag inte begripa varför jag inte hörde väckaren. Men det var förstås inte så konstigt. Utanför fönstret låter det ju precis likadant som i telefonen.

Framme vid lagunen

Imorse var det underbart att vakna vid världens näst största lagun. Fåglarna sjöng för fullt och det var bara att njuta av utsikten. Igår kväll kom vi hit och resan har gått mycket bra. En välkomstmiddag ordnades med fisk, grönsaker och exotiska frukter. Idag körde vi igång det första utbildningspasset. Vi jobbar från tidig morgon till sen kväll.

Idag har det handlat om kursdeltagarnas erfarenheter av det senaste årets krisarbete. Marianne och jag blev imponerade över att man har jobbat så professionellt. Salomonierna har gått tillbaka till normalisering efter fjolårets jordbävning och tsunami. Tidvattnet har åter, efter ett år, nått normala nivåer. Dock har alla drabbade inte kunna bygga upp sina ordinarie bostäder.Vi dricker massor med vatten och vi äter mycket papaya och grapefrukt. Men ändå är det svårt att hantera hettan och fuktigheten efter ett dygn. Men vi lär oss av salomonierna, vi jobbar och rör oss i slow motion. Det är det enda sättet att vara effektiv i detta tropiska klimat.

Nästan framme

Jättefin resa med Thai Air till Brisbane, Australien via Bangkok och Sydney. Markpersonalen har varit generösa med vår övervikt (arbetsmaterial). Gott om plats, god mat, bra filmer, bra böcker och härlig musik.

Nu har vi övernattat, skönt att sova i en riktig säng. Nu har vi checkat in för flighten till Honiara, Salomonöarna. Sedan blir det ett sista litet flygplan till världens näst största lagun. Imorgon arbetar vi för fullt.

På väg

Tidig morgon på Arlanda flygplats, Stockholm. Det känns spännande. Vi är helt förberedda och allt känns bra. Vi ska strax flyga vidare till Bangkok. Dock läser jag på en del nyhetssidor att flygbolaget hotas av strej bland de anställda. Kommer vi iväg eller inte. Ja, vi får se.

Det är kul att ut och resa. Jag har besökt 50 länder på fem kontinenter och jag tycker alltid det är lika spännande. Det tycker också vänner och bekanta. En fråga har kommit upp från vännerna när jag har berättat om att jag ska till Söderhavet och det är frågan "får jag följa med?",

Det hade varit jättekul att ha er alla med. Men en så länge får resan för vännerna gå via bloggen.

Uppgifterna på Salomonöarna

Vi reser till Salomonöarna på uppdrag av Svenska kyrkans internationella arbete, http://www.svenskakyrkan.se/default.aspx?di=37458&ptid=0. Vissa kostnader bidrar finska Kyrkans Utlandshjälp med, http://www.kua.fi/english.

På plats i Salomonöarna samarbetar vi med Salomonöarnas kristna råd.

Vi kommer att leda en fördjupad utbildning för 75 personer i psykosocial krishantering. Huvudinnehållet blir enligt nedan:

- Sharing and systematization of experiences from trauma counselling training in 2007.
- Leadership
- Trauma and resilience
- Disaster preparedness; how to take care of children and youth in the event of disaster
- Role of families in a changing society
- Gender
- Vulnerable groups
- Building local capacity in ecumenical network, school and health system in elation to disaster preparedness and psychosocial support.

Nu är det dags att packa inför Söderhavet

Nu är det hög tid att börja förbereda packningen inför resan till Salomonöarna. Det är inte så mycket som ska med, men inget får glömmas.

Den personliga utrustningen blir lätt, shorts, höftskynken, tunna skjortor, flip-flopsandaler och hatt. Men också myggnät och myggolja (mot malariamyggor) och så en hel del arbetsmaterial.

Vi kommer att flyga via Bangkok, Sydney och Brisbane i Australien och till slutdestinationen på Salomonöarna, Munda, världens näst största lagun.

Flygtiden från Sverige till Munda blir ca 29 timmar, så det gäller också att ha med böcker och tidningar att läsa. På planen blir det också rika tillfällen till att se på filmer och lyssna på musik.

Vi reser den sista augusti och är framme två dagar senare i Söderhavet.

Semester och drömmar om Söderhavet

Jag har börjat min sommarsemester. Helt underbart. Inga särskilda planer, bara njuta av varje stund.

I september åker kollegan Marianne och jag tillbaka till Salomonöarna för uppföljning av fjolårets instats efter jordbävningen och tsumanin där. Vi håller som bäst på att planera och vi kommer att möta de 50 människor som i arbetade mest tillsammans med. Det blir ett härligt återseende och det blir också spännande att komma till öarna nu under lugna förhållanden och inte mitt i en katastrof.

Tsunamin på Salomonöarna blev ett uppvaknande

I september följer jag och min kollega upp förra årets insats. Läs mer: http://www.kyrkanstidning.se/nyheter/tsunamin_blev_ett_uppvaknande_0_5701.news.aspx

Svenska kyrkans kriskunskap guld värd

Svenska kyrkans kunskap kring katastrofhantering ute i världen har blivit guld värd. Den psykosociala delen i internationellt bi­stånd ökar alltmer. Läs mer: http://www.kyrkanstidning.se/nyheter/kyrkans_kriskunskap_efterfragas_allt_mer_0_5700.news.aspx

Katastrofinsatser i Burma och Kina

Många frågar mig om hur katastrofbiståndet fungerar i Burma och Kina från de organisationer där jag är engagerad i. Här är några länkar att läsa mer på.

ACT International, kyrkornas internationella kastastrofallians (Action by Churches Together). ACT består av 127 kyrkor och hjälporganisationer över hela världen. ACT:s kontor i Genève samordnar behoven av katastrofhjälp från hela världen, kanaliserar pengar till katastrofområden och samordnar information.
http://www.act-intl.org/

Svenska kyrkans internationella arbete
Svenska kyrkan kanaliserar sina katastrofanslag via ACT. Svenska kyrkan kan vara med och hjälpa till i akuta situationer inom 48 timmar.
http://www.svenskakyrkan.se/default.aspx?di=37458&ptid=0

The Amity Foundation
Svenska kyrkans lokala ACT-partner i Kina.
http://www.amityfoundation.org/wordpress/index.php

Reliefweb
Intressant internationell katastrofwebb.
http://www.reliefweb.int/rw/dbc.nsf/doc100?OpenForm

Fortsättning ur dagboken från Kosovo

En dag i början av juni 1999

Tillbaka i Tirana efter en veckas ledighet i Sverige.

Först av allt tack för all omtanke, glädje och innerlighet som jag mötte när jag var hemma. Ni betyder mycket för mig och det är era tankar och förböner som bär mig genom det svåra och kaotiska arbetet här i Albanien.

I Tirana är det varmt, 35 grader, och svetten rinner ned för rygg och panna. Det blir varmare och varmare. Jag hade en bra nedresa. Men så fort jag kom till Albanien så började kontrasterna och jag blev åter påmind om vilket fattigt land jag befinner mig i och vilket kaos vi jobbar i. Jag har sagt det förut och det kan sägas igen, att jag känner mig verkligen som en idiot som ger mig in i detta. Men en sak är i alla fall säker, det går inte att misslyckas.

Nu när ni vet att jag är helgalen, så kan jag lika gärna komma med nästa bekännelse. Jag är förälskad! Ja, det är sant! Jag är förälskad i Albanien! Det är ju så med kärlek att det går inte att förklara. Men jag är förälskad i det vackra, slitna och kaotiska land och skönheten sitter främst i dess människor. Mycket illa sägs om Albanien, korruption, laglöshet och oreda. Men vilka människor. Generösa, villiga och kämpande mitt i alla svårigheter.

Hans är också tillbaka efter sin ledighet. Vi sitter just nu och hör BBC:s kvällsnyheter, samtidigt som vi hör bomplanen lyfta. Vi hör på nyheterna att Jugoslavien är villiga till ett fredsavtal. Kan detta vara sant?! Vi får hoppas, men ändå måste jag instämma i Carl Bildts ord "det är lätt att föra krig - svårare att bygga fred". Jag hoppas på fred och det vore ju fantastiskt att få vara med att följa kosovoalbanerna hem.

GLAD PÅSK - HAPPY EASTER!

Fortsättning ur dagboken från Kosovo

En morgon i maj 1999
Jag har precis druckit mitt morgonkaffe och har känt efter hur jag mår. Jag mår bra, börjar känna att jag har kommit bra in i arbetet. Känner mig mycket trött och faktiskt så är jag lite ledsen därför att jag aldrig har varit i en situation där jag sett så lite hopp.
Men det främsta känslorna jag känner är kontraster, kontraster av alla de slag.
• Kontrasten av att i lugn och ro dricka mitt morgonkaffe samtidigt som jag vet att tusentals flyktingar vaknar till en dag då de får hålla till godo med att dricka och äta det andra har valt. Samtidigt som jag vet att tusentals flyktingar just nu står i långa köer till torrdassen i flyktinglägren.
• Kontrasten av att fundera hur B52-piloterna känner just nu efter att ha landat. Efter att ha suttit på 10 000 meters höjd bakom världens finaste elektronik och tryckt på avfyrningsknapparna. Samtidigt som de aldrig varit på marken och sett de rädda och apatiska barnen. Känt lukten av skit och höra människor förtvivlade berättelser.
• Kontrasten av gårdagskvällens promenad med en vacker fransyska* , med doften av härlig kvinnlig fransk parfym. Känslan av kvinnlig fägring, samtidigt som vi på promenaden såg de danska flaggorna på stridsberedda danska NATO-stridsfordon som passerar oss. Soldaterna var beväpnade upp över öronen och med solglasögonen på i kvällsmörkret. En märklig syn för mig som brukar sammankoppla den danska flaggan med Tivoli, Tuborg och Dronningen.
• Kontrasten av att gå omkring med massor av dollarsedlar i fickorna, samtidigt som de rumänska zigenarbarnen rycker mig i armarna och tigger om mat.
• Konrasten av att känna att vi gör något bra och meningsfullt men samtidigt höra på kvällsnyheterna att flyktingarna fortsätter att komma in i tusental.
• Kontrasten av leva i ett sönderslaget, korrupt samhälle där myndighetsutövningen fungerar minst av allt. Ett samhälle som inte kan ta hand om sin egna. Var och en får klara sig själv. Samtidigt som jag läser att pappor i Småland ska få pappaledigt för älgjakt.
• Kontrasten av att mitt i allt elände ändå vara förälskad i detta märkliga land. Mitt i all hopplöshet ändå känna framtidstro.
• Kontrasten av att sakna familj och vänner samtidigt som jag känner en kallelse att vara här. Och i saknaden av er alla ändå ha möjligheten till e-postkommunikation.
* Fransyskan ifråga är samarbetspart kring psykosocialt krisarbete för barn.

Fortsättning ur dagboken från Kosovo

25 maj 1999
Igår kväll flyttade Hans och jag in i en fin lägenhet 10 minuters promenad från huvudkontoret mitt i Tirana. Vi firade inflytten med att puffa på flotta cigarrer vi fått av ett amerikanskt reportageteam från TV-bolaget ABC. Det är mycket som är festligt här. Vi träffar alla slags människor från alla slags håll och vi får en väldigt fin gemenskap. Det handlar om att vi lever under samma förhållanden och vi är här för samma sak.

Vi håller på med åtskilliga saker samtidigt, etablerar nya flyktingläger samtidigt som vi utvecklar vårt huvudkontor. För varje dag som går blir vi fler i personalen - alla oerhört ivriga att jobba. I det första flyktinglägret vi byggt upp i Ndroq är det också intressant att se hur organisationen växer fram. Jag är lägeransvarig och tar flyktingar i anspråk för alla möjliga tjänster; ledning, administration, vattenförsörjning, sanitet, lagerhållning, sjukvård, dagis, äldreomsorg, brandförsvar, etc. Flyktingarna är villiga att hjälpa till, men det tar tid att vinna förtroenden. Många är svårt traumatiserade och är rädda för alla.

I Ndroq har vi byggt upp tält, vattensystem, sjukstuga, varulager med mat och hushållsartiklar och allt vad folk behöver för den närmaste tiden.

Lägret utvecklas sedan för att flyktingarna ska kunna bo där under upp till ett år i värsta fall. Vi får mycket beröm för vårt läger i Ndroq. Både flyktingar och journalister säger att det är bäst i Albanien. Det har uppmärksammats i amerikansk och tysk teve. Jag tror att en anledning är det starka nordeuropeiska inslaget i vår organisation. Ordning och reda och naturligtvis en frisk människosyn. Vi ser också bedrövliga flyktingläger där folk behandlas som om de vore boskap. I våra läger bor människor åtta stycken i varje tält. Varje tält får en egen gasolspis och eget husgeråd och mat så att man kan laga och äta när man vill i den lilla gruppen. På många flyktingläger är det centrala kokkök där flyktingarna får köa i timmar.

Vi jobbar samtidigt med att hitta nya lägerplatser. Just nu har vi fyra på gång i Mellanalbanien. Strax ska jag resa en timme norrut, till Lac, för att titta på en plats där vi skulle kunna ta emot 6 000 flyktingar. Jag reser tillsammans med två albanska miljöinspektörer som ska se på området och ge sitt godkännande. Det är inte lätt att hitta platser för flyktingläger. Det är alltid tre bekymmer; säkerhetsfrågor, miljöfrågor och ägandefrågor. Det finns en stor organiserad brottslighet och den vill inte ha flyktingar i närheten av sin verksamhet (narkotika och vapen).

Miljöproblemen är stora, bland annat finns det fullt av miljöfarliga utsläpp som kineserna lämnade efter sig när deras industrier föll samman. Ägandefrågorna är problematiska då 50 års kommunistdiktatur vände upp och ned på dessa frågor.

Några rader, några timmar senare. Jag har nu varit i Lac och tittat på en ny lägerplats. Ett bra område som kan utvecklas - men tyvärr också ett trist område. Det tänkta lägret ligger bredvid en gammal nedlagd kinesisk kemisk fabrik. På vägen hem, söderut, mötte vi kolonner av stridsberedda amerikanska marinkårstrupper med raket- och robotvapen - och vi undrade naturligtvis: vart är de på väg?

Fortsättning ur dagboken från Kosovo

20 Maj 1999:
Jag orkar inte berätta om allt elände. Men jag vill berätta en sak från kriget i Kosovo. Jag träffade en 21-årig tjej som studerade medicin i Kosovo. Serbiska soldater besköt hennes familjs hus. Pappa, mamma och syskon sköts ihjäl. Hon överlevde, men vågade inte röra på sig. I tre dygn låg hon kvar bland sin döda familj innan hon vågade fly. Jag blir stum och upplever att jag inget har att berätta när jag kommer hem. Ingen kommer att förstå. Det som är så svårt att förstå är att flyktingarna vi möter bara för några dagar sedan, några veckor sedan levde samma liv som du och jag. Och så i en hast har de förlorat allt. Jag behöver inte säga det - men krig är det värsta som finns. Krig är något helt annat än fred, krig är det djävligaste av det djävliga.

Den enda höjdpunkten vi har är kvällsmåltiderna. Varje måltid är en högtid. Ikväll har Hans och jag varit ute och ätit med norska basketlandslaget. Vi kallar dem så, Josef och David. Två norska vatteningenjörer, den ena 195 cm lång och den andra 205 cm.

Fortsättning ur dagboken - 15 maj 1999

Jag måste berätta en kul historia. Sent igår kväll, trött och hungrig, hamnade jag och min fine svenske kollega Hans på en restaurang. Läget var så att vi var i akut behov av läkare till ett flyktingläger idag. Vid bordet bredvid satt fyra amerikanare och jag kunde uppfatta att de var Flying Doctors of USA. Jag frågade om vi kunde få hjälp av ett par läkare och de utlovade snabbt att vi skulle få hjälp.

Sedan började det spännande. En av dem, David Pryor, var amerikansk senator och före detta guvernör för Arkansas. Det visade det sig att de satt på mediciner som de ville ge till en seriös organisation som jobbar långsiktigt. Det blev några öl och efter förhandlingar på nattkröken så hade vi fått ta emot livsviktiga mediciner värda mer än en miljon kronor. Medicinerna ska vi nu överföra till ett polskt fältsjukhus som vi har på ett flyktingläger. Dessa medicinerna kommer att bli till stor glädje och nytta för många flyktingar.

Trycket i arbetet är stenhårt. 50 000 flyktingar ska flyttas från norra Albanien söderut. Myndigheterna fruktar att serbiskt artilleri kommer att börja skjuta in i norra Albanien. I grannlandet Makedonien är också trycket väldigt hårt. 10 000 flyktingar kommer dit per dygn och landet kan inte ta emot fler. Vi anar att flyktingar också kommer att komma hit från Makedonien.

Säkerhetsläget är oroande, vi får inte arbeta helt ostörda. En av kollegorna blev igår fråntagen sin jeep under vapenhot. Han undkom lätt chokad. Men vi jobbar på. Det finns inget att tveka om, det är bara att ligga i.

Fortsättning ur dagboken - 7 maj 1999

Det har varit ännu en sömnlös natt. Dels på grund av alla intryck, dels på grund av B52:ornas inflygningar mot bombmål i Jugoslavien men främst på grund av ilska och frustration. Igår var en dag då det mesta gick åt skogen. Som jag har skrivit så jobbar vi här i ett kaotiskt och laglöst land. Vi har aldrig någon aning om vem som bestämmer. Vem är regering, vem är maffia, vem styr vad? Vi är inne i en period där vi har svårt att hitta platser för nya läger, bland annat på grund av att olika maffiagäng hotar med våld om det kommer in flyktingar i vissa områden.

Visst fanns det någon ljusglimt igår. En var att vi har fått ett polskt fältsjukhus att samarbeta med. Det är ett gäng rutinerade läkare, sköterskor och brandmän från polska räddningsverket. Mycket professionella och samarbetsvilliga och med all modern utrustning som behövs i ett katastrofläge. Chefsläkaren har förresten sin medicinska katastrofutbildning från Karolinska Institutet. Men ljusglimten byttes i mörker, när det polska gänget under en transport kom till en svår trafikolycka. En ung flyktingpojke hade fått svåra skallskador och behövde omgående opereras. De polska räddningslaget gjorde så mycket som möjligt på plats, tog sedan pojken i egen ambulans för operation vid sjukhuset i Tirana. Men tro det eller ej. På sjukhuset vägrade man ta emot pojken, då han var flykting. Pojken dog.

Visst blir man förbannad, förbannad och ledsen. Svär gör jag aldrig i fina rum, men här befinner vi oss i ett helvete och de vanliga orden räcker inte till. Jag har aldrig i mitt liv sett så frustrerade räddningsarbetare, som i sitt jobb blir hindrade av ren djävulsk rasism. Och här i Balkan finns mycken rasism mellan olika folkgrupper. Så just nu är vi ett gäng katastrofarbetare som är ledsna, ilskna och frustrerade. Men det är nog bara bra. För det får adrenalinet igång rejält och det behöver vi, för idag tar vi emot fler flyktingar.

Vår egen säkerhetssituation är svår, ytterligare en av våra medarbetare har blivit rånad på sin jeep under vapenhot. Inte särskilt roligt och det betyder att vi skärper vårt säkerhetstänkande ytterligare.

Dagbok från Kosovo 1999

Under våren och sommaren 1999 var jag utsänd av Svenska kyrkan/Lutherhjälpen och kom att arbeta för ACT International (de internationella kyrkornas katastrofarbete). Syftet med arbetet var att ge humanitärt bistånd till kosovoalbanska flyktingar som tog sin tillflykt till Albanien. Jag arbetade med lägerledning, psykosocialt arbete och sjukvårdsamordning.

Det var förstås massor som hände och jag var med om många saker. Jag mötte många intressanta människor och under tiden jag var i Albanien skrev jag dagbok. Idag när Kosovo utropar sin självständighet kan det vara intressant att titta tillbaka i min dagbok.

Så här skrev jag i början av maj 1999. Läget kan kort och gott uttryckas med ett ord: KAOS. Det här kan man verkligen kalla en katastrof. Tillsammans med ett arbetslag är jag i full gång med att akut etablera bra, beboeliga flyktingläger som ska kunna fungera i ett år.

Det vi nu prioriterar är att flyktingarna får hyffsade läger att bo i. Och det handlar om 400 000 flyktingar. Utan försköning kan man beskriva arbetssituationen som ett helvete - det är ett krig som pågår och som drabbar hela Balkan.

Vi jobbar under väldigt tuffa förhållanden, i ett laglöst land med korrumperad statsmakt och inflyktelserika maffiagäng. Här gör man som man själv vill. Albanerna är själva drabbade av 50 års stenhård diktatur och av fattigdom. Men de är vänliga, generösa och gästvänliga.

Kosovoflyktingarna är svårt traumatiserade, trötta efter att ha varit på flykt i veckor. De saker de berättar får mig helt enkelt att kräkas.

Arbetsdagen börjar 7.30 på morgonen och går sen i ett till kl 18.00. Den enda avkopplingen är mat på en restaruant på kvällen. Den psykosociala omsorgen om mig själv blir då ett par glas vin. På dagen är det bara mineralvatten som gäller. Litervis. Klädseln är graningekängor, t-shirt och ärmlösa västar med många fickor där allt förvaras: dollar, papper, pennor, vattenflaskor och allt det som behövs för dagen.

Jag har det bra. Jag har valt det här. Jag jobbar i ett stort, fint arbetslag med engelsmän, danskar, norrmän, amerikaner och lokalanställda albaner. Fastän det är katastrof så är det totala katastrofarbetet som görs av alla organisationer under kontroll. Och här finns alla: Röda Korset, FN, Flying doctors of USA, Räddningsverket, polska brandmän, italienska alpräddare, tyska poliser och dessutom alla NATO-militärer.

Det är spännande och utmanande, och naturligtvis förändras jag. Mötet med krigets offer gör mig mycket, mycket ödmjuk.